Phosphorescent: To Willie

PHOSPHORESCENT
To Willie
Dead Oceans/Border
Betyg: 8

»To Willie« är långt ifrån en av de där coverskivorna vars uppfattning är att man måste ställa sig på huvudet och kackla som en höna för att framstå intressant i förhållande till ursprungsmaterialet.
   I likhet med dess idémässiga förebild, »To Lefty From Willie«, är den ett oförfalskat kärleksprojekt. Med samma respekt och värme som Willie Nelson på en 1977 utgiven LP tog sig an favoritlåtar från Lefty Frizzells repertoar ämnar Matthew Houck i första hand inte »göra om«.
   Under sitt Phosphorescent-alias rättar han snarare in sig i den stolta countrytradition där man alltid har sjungit andras låtar. Där även de mest slipade låtsnickare jämt har sett det som fullständigt självklart att i parti och minut närmast systematiskt lyfta fram musikaliska hjältar eller samtida kollegor. En liten, personlig insats för den gemensamma saken som gör alla starkare.
   Nu är killen ingen egentlig countrysångare. Den Alabama-bördiga flanellskjortan framstod ända tills 2007 års halvgenombrott »Pride« mest som en andraklassens Will Oldham, ännu en ranglig och underproducerad indietrubadur med ett utstuderat ovårdat yttre. Men det där tredje albumet var så pass katarsiskt i sin lika ödesmättade som plågade reningsprocess att man omöjligen kunde vifta bort det. Därutöver gav det indikationer om framtida stordåd som man ogärna vill missa.
   Som den avstickare skivan är utvecklas »To Willie« aldrig till samma prövande stålbad som föregångaren, icke desto mindre blir man både berörd och road. I elva noga handplockade favoriter tycks Matthew Houck främst vilja understryka elementen av vemod, sorg och skuld i upphovsmannens gärning; ja kanske även i den västerländska människans enkelriktade livsföring på det stora hela.
   Som sig bör görs det på stort allvar, men ändå med ett betydande drag av finess. Att »Reasons to Quit« – Merle Haggard och Willie Nelsons odraperade »vi börjar bli för gamla för att dra omkring på våra gamla laster«-duett – dekoreras med ett gitarrsound direkt hämtat från den erans vinande kokainproduktioner sker sannolikt inte av en slump.
   Mest slående är hur självklart ett lo-fi-skägg av detta slag med så enkla grepp får hippiecowboyens filosofiska tematik och obändiga på driven-romantik att ligga så rätt i sin egen mun. Låtar som »Too Sick to Pray« och »Permanently Lonely« är känsliga i sig, det nedtonade och lagom ostyriga framförandet tillför ytterligare dimensioner. För det är ju så, om Willie Nelson i somligas ögon säkert kan te sig alltför larger than life-ikonisk för att bedömas som sårbar kan man knappast säga detsamma om Matthew Houck. I alla fall inte än. På så vis äger dessa versioner den rätt sällsynta egenskapen att de för oss närmare inpå livet på både uttolkare och hyllningsobjekt.
PIERRE HELLQVIST
2009-02-03