The Cramps, 1973-
»(…) Nelson Piperides, a 20 year-old chemical processor from Loughborough who’s dressed as a severe fashion casualty-cum-junior drag queen. He has thick long spills of false black hair, quasi Spiderwoman make-up incorporating lots of white powder that battles in vain against a grimly persistent emergence of stubble, knee-length patent plastic boots, a green and black speckled padded jacket and a black plastic shoulder-bag the size of a large envelope with a red scarf streaming out the side.«
Våren 1986 företog journalisten Simon Garfield en liten, tjugofem timmar kort utflykt. Dess startpunkt var London, destinationen Deinze, Belgien. Hans resesällskap utgjordes av ett fyrtiotal aningen fanatiska The Cramps-fans. I Deinze, Belgien stod The Cramps i begrepp att genomföra en spelning.
Resultatet av ovanstående beskriver Simon i en artikel titulerad »Hell On Wheels: The Cramps«, en artikel publicerad i Time Out, 7 maj, 1986. »Hell On Wheels: The Cramps« håller kanske inte ända in i mål som text betraktat, men den sätter ett handskebeklätt finger på en av sakerna som gjorde The Cramps så speciella.
Deras fans.
Balladband och vända kappan efter vinden-kombos har inte fans, de har åskådare, åhörare. Musiken dessa trögfotade fiender till konsten skapar utmanar inte status quo, den puttar förnöjsamt och bor i mittfåran och bryr sig inte särskilt mycket.
The Cramps – Lux Interior och Poison Ivy – bryr sig. De bryr sig om rock’n’roll, rockabilly, Elvis-singlar på Sun, tikikultur, USA, drive in-biografer, nakenhet, hårdkokta deckare, hårdkokta zombies, filmen »Take Of Your Clothes And Live«, hårdkokt camp, 3D, absurda serietidningar, hårdkokt sex, »peacock eggs boiled in perfume in out meta-lunar cocktail parlour«, svart, rött och kungen och drottningen av Siam… Med mera.
Grupper som brinner, lever som de lär och håller vad de lovar har fans.
De har fans som plockar upp vad de sprider omkring sig, tar det och gör det till sitt.
Fans som Nelson Piperides.
Fans som stannar kvar, som blir fler. Lux Interior må ha lämnat jordelivet i går men hans gärning fortsätter var än det finns tre ackord och ett jävla drag.
Så låt oss fira hans liv i stället för att sörja hans bortgång. Låt oss använda presens i stället för imperfekt. Förmodligen är det vad Lux själv skulle vilja.
Här är The Cramps, live under samma turné som Nelson, Simon och de andra såg dem på.
