Dan Auerbach: Keep It Hid
DAN AUERBACH
Keep It Hid
V2/Cooperative/Bonnier Amigo
Betyg: 8
Jag gillade The Black Keys från start – även om Dan Auerbach och Patrick Carney mest lät som om de just hade hittat någon bortglömd back med gamla bluesvinyler på vinden hos någon av deras farsor, och sedan härmade vad de hade hört så att det visslade om det. Utan riktig förmåga att kunna göra det.
Men den kärlek till naken utlevelse och den orädsla för att låta illa och skevt som de hittade i den där musiken var kvaliteter jag sympatiserade med. Till dessa kopplade de ett sound som ofta fick mig att tro att jag hörde sjuttiotalets Free i replokalen, lite på snusen. De lät som att de hade fruktansvärt kul, mitt i den elektriska stormen. Det fanns mycket kärlek i de där första skivorna på Mississippi-etiketten Fat Possum.
Men det var egentligen inte förrän jag härom året såg duon live som jag verkligen blev i djupet av mitt hjärta övertygad. Tyngden var förkrossande, samspelet telepatiskt, intensiteten så i varje sekund närvarande att man nästan brände sig på den. (En god ersättning för den upplevelsen ges för övrigt på utmärkta DVD:n »Live at the Crystal Ballroom«.)
Förra årets album »Attack & Release«, som med elegans och känsla producerades av Danger Mouse, bekräftade att The Black Keys är här för att stanna. Albumet spelade på ett helt nytt vis med dynamik, stämningar, subtilare känslolägen och musikalisk variation. Utan att tappa den där oemotståndliga känslan av fuktig källare och ostämda gitarrer. Det var fortfarande musik som kändes ovälkommen i välstädade rum.
Dan Auerbach, duons sångare och gítarrist, går på sitt första soloalbum vidare på samma väg. Fortfarande utan att tappa bort garagesjälen, fortfarande med samma förmåga att bygga täta stämningar och fysisk rumskänsla, men också med en vilja att göra det där rummet lite större. Här ryms betonggrov blues, blåögd soul, kärleksfullt transformerat Stooges-mangel, psykedelia light, till och med några ekon av country och flera öppet blödande kärleksballader, en av dem skriven av hans far. I sina texter vikar han sällan undan för det mest personliga.
I känslan och i sina tankar går han inåt, men musiken öppnar sig hungrigt ut mot resten av världen. Utan att detta någonsin blir ett problem, eller ens skapar ett motsatsförhållande.
Resultatet är organiskt avspänd, varm och djupt sympatisk rockmusik. Som ändå bränns.
LENNART PERSSON
2009-02-10