Candi Staton: Who’s Hurting Now?

CANDI STATON
Who’s Hurting Now?
Honest Jon’s/EMI
Betyg: 6

Det är vid en första anblick ack så bekvämt att jämföra med hur Joe Henry drog fram Solomon Burke från de bortglömdas skara. Men det Mark Nevers, bekant från Lambchop, gjort med Candi Staton är ändå inte riktigt samma sak. Möjligen i teorin – en soullegendar som det ganska lång tid har varit tyst om får ny chans i produktion av en yngre, skapligt aktad rocksnubbe som i sin tur ser till att handplocka låtmaterial och musiker.
   I praktiken finns det emellertid en del som skiljer dem åt.
   Medan Henry hade en skarp stilistisk vision med vart han ville ta »Don’t Give Up On Me« – en vision som Burke själv inte direkt skrev under på – verkar Nevers mest vilja få Candi att låta »som förr i tiden«. Vilket vore väldigt angenämt, om det inte vore för att dagens teknik och musiker omöjligen kan reprisera ljudet av Fame-studion sent sextio- och tidigt sjuttiotal. Även om det görs med förstånd, värdighet och värme är det oundvikligt att soundet faller huvudstupa in i den småfläskiga prudentlighet många av oss känner som vuxensoul. Må så vara att vuxensoulen i detta fall är långt mer än okej, musiken står likafullt utan den där nedtonade dramatiken som fick Burke-plattan att vibrera och gå hem i alla åldrar.
   Det är lika svårt att vantrivas med »Who’s Hurting Now?« som fallet var med 2006 års »His Hands«, Staton och Nevers första samarbete. Den nu sextiofemåriga sångerskan uppbär alltjämt en lika karismatisk som sårbar röst, låtmaterialet löper från skapligt till magnifikt och som lyssnare känner man sig tvivelsutan genuint omhändertagen. Trots det kan man inte låta bli att tänka på hur bra det här kunde ha blivit ifall de inblandade hade vågat sig lite utanför det mest självklara.
PIERRE HELLQVIST
2009-02-17