White Lies: To Lose My Life
WHITE LIES
To Lose My Life
Polydor/Universal
Betyg: 5
Enligt samstämmiga uppgifter i brittisk media är White Lies från Ealing i västra London nästa stora brittiska rockband i Glasvegas efterföljd.
Men om man lyssnar på deras debutalbum – med titlar som »Death«, »To Lose My Life« och »Nothing to Give« – inte bara som ännu ett album med en omskriven ung, brittisk popgrupp, utan också som ett album med ambitionen att peka ut riktningen för hur brittisk rockmusik kommer att låta under 2009, så kommer man oundvikligen bli besviken. Detta eftersom White Lies låter märkligt mycket som en rad andra popband som kommit fram under tjugohundratalet – med The Editors, Interpol och Arcade Fire som självklara förgrundsgestalter.
Här finns behjärtansvärda ansatser. Hör till exempel »A Place to Hide« där sångaren Harry McVeigh, med en röst skrämmande lik The Teardrop Explodes Julian Cope, sjunger om en anstående bortgång med en närmast plakatpolitisk iver och entusiasm. Men allt som oftast låter skivan olycksbådande baktung.
Texternas bråddjupa knäfall inför självmedvetet stora ämnen som döden och Guds frånvaro framstår i bästa fall som manierade, och McVeighs försmak för att på brettandersonskt manér vräka ur sig varje enskilt »Fate always loses hold« och »As he sat inches from the wife of the deceased« som vore han lite väl förtjust i sin egen formuleringsförmåga blir svåruthärdlig i längden.
I synnerhet när den ackompanjeras av en produktion av Ed Buller som får hans dito till Suedes »Dog Man Star« att framstå som minimalistisk vid en jämförelse.
NIKLAS ELMÉR
2009-02-17
