Henok Achido: Almaz Charming Child
HENOK ACHIDO
Almaz Charming Child
Secret Society Club/DLX/Bonnier Amigo
Betyg: 8
Jag minns en ung, blyg kille i ett kök hos min lillasysters polare vid Möllan i Malmö. Det är sex–sju år sedan och när någon berättade att det var Henok jag hälsat på fick jag inte ihop den tillbakadragna personen med den kaxiga snubben som rimmade på Fattarus då stekheta »Mina hundar«.
Det där är länge sedan nu. Henok drog sig tillbaka under några år, bidade sin tid och – som han förklarar i Danina Mahmutovics intervju i Sonic #45 – tog två och ett halvt år på sig för att färdigställa den här debutplattan. Det hörs; det är genomarbetat.
Flowet är fläckfritt. Ja, jag undrar när jag hörde en sådan självskriven svensk debut senast. Texterna har mening, bär på en inneboende kraft. Henok vill något med sitt konstnärskap. Beats och rhymes i all ära, men utan solitt låtmaterial kommer man ingenstans. Flera av låtarna biter sig fast, det är catchy, här finns en tydlig vilja att sätta spår, att göra ett avtryck. Produktionerna matchar det bästa från andra sidan pölen, det låter – i ordets ursprungliga betydelse – modernt. Om det låter för amerikanskt? Finns inte. All populärkultur börjar och slutar i drömmen om USA.
Den enda egentliga kritik jag har är att den allt igenom trovärdiga professionalismen överskuggar en del av det personliga tilltalet. Henok löser det nästan varje gång genom att hämta näring från egna erfarenheter. Han lyckas med diktarens svåraste dilemma: att göra det personliga allmängiltigt.
Henok Achido har presenterat sig på allvar och det är långt ifrån samma skygga yngling som tidigare. »Almaz Charming Child« är en stilsäker och väl sammanhållen platta. Som utan större åthävor kan mäta sig med konkurrenterna i USA. Det är märkvärdigt, det är stort, det är ett mått på det arbete Henok har lagt ner.
TONY ERNST
2009-02-24
