Eddie Hinton: Dear Y’all – The Songwriting Sessions
EDDIE HINTON
Dear Y’all – The Songwriting Sessions
Zane/import
Betyg: 8
Man tror knappt det är sant.
Att höra Eddie Hinton sjunga är en ren uppenbarelse. Han låter som en ärrad Otis Redding på gränsen till ett totalt sammanbrott, sliten mellan synd och frälsning.
Men en snabb titt i cd-konvolutet visar upp en gänglig, långhårig vit yngling från Tuscaloosa, Alabama.
Det yttre avslöjar inget om hans innerliga förmåga att skriva låtar som doppats i tjära och blod.
Hinton var bara tjugotvå år gammal när han flyttade till Muscle Shoals för att bli en flitigt anlitad studiomusiker och låtskrivare tillsammans med vita bröder som Spooner Oldham och Dan Penn.
Från det sena sextiotalet till mitten av sjuttiotalet backade han upp storheter som Arthur Conley, Solomon Burke, The Dells och Elvis Presley. Hans sånger har tolkats av bland andra Tony Joe White, Aretha Franklin och Sweet Inspirations.
Det är Eddies gitarr som lägger an tonen i The Staple Singers »I’ll Take You There«, Donnie Fritts-samarbetet »Breakfast in Bed« hamnade på Dusty Springfields klassiker »Dusty in Memphis« och Percy Sledge odödliggjorde hans »Cover Me«.
Eddie Hintons egen solokarriär är en helt annan historia, sporadisk och söndersliten av olyckliga omständigheter samt ett drogberoende som höll på att kosta honom förståndet.
1978 gav han sent omsider ut solodebuten, »Very Extremely Dangerous«, på Capricorn Records. Men slaget mellan punk och disco fällde Hintons jordbundna r’n’b till backen. Dessutom gick skivbolaget i konkurs. Albumet sålde blygsamma tjugotusen exemplar och Hinton begav sig ut på drift.
Han gjorde ett försök att spela in ett album tillsammans med gitarristen Jimmy Johnson från Muscle Shoals Rhythm Section 1982, men inspelningarna fick avbrytas på grund av Hintons skilsmässa och gavs aldrig ut.
Efter det var botten nådd.
Så småningom började Eddie Hinton leva på gatan i Decatur, Alabama – ensam, besviken och förvirrad.
Det var där producenten och musikern John D. Wyker hittade honom. Vid det tillfället satt Eddie på en busshållplats utanför Frälsningsarmén med alla sina tillhörigheter i en gammal soppåse och en resväska utan handtag.
Wyker, som känt honom sedan skolåren i University of Alabama, trodde fortfarande att Hintons låtskrivartalang hade en plats på skivmarknaden. Han tog med honom till Birdland Recording Studio, kontaktade polarna Owen Morris och Jeff Simpson, fogade in materialet som tidigare spelats in med Jimmy Johnson och gav ut skivan »Letters From Mississippi«.
Eddie Hinton började på darrande ben bygga upp en undanskymd karriär igen.
Plattorna »Cry and Moan« och »Very Blue Highway« följde på Bullseye Blues Records och Hinton hade precis påbörjat arbetet med ett nytt album i början av 1995 när en hjärtattack tog hans liv.
Ironiskt nog gav hjärtat upp precis när Eddie överlevt sina psykiska demoner, spolat drogerna och repat sitt komplicerade förhållande till sin mor. Han blev femtioett år gammal.
Minnet av honom lever kvar genom fem soloalbum, varav »Hard Luck Guy« gavs ut postumt 1999, åtskilliga av soulmusikens mest minnesvärda inspelningar samt via hans tidiga studiotagningar och demos.
Ett gäng av de sistnämnda har nu samlats på »Dear Y’all – The Songwriting Sessions«.
Här hittar ni den urprungliga versionen av »Cover Me« och bluesspår som avslöjar Hintons beundran av John Lee Hooker och Bo Diddley.
Men det är när den påtagliga fascinationen för Otis Redding lyser igenom, i en rad southern soul-mättade besvärjelser, som »Dear Y’all« blir en lika oumbärlig lagergenomgång som Sam Dees »Second to None«.
Råkopiorna av både »We Got It« och »Get Off On It«, som senare skulle dyka upp på skivan »Very Extremely Dangerous«, ger ett outplånligt intryck. Ju längre låtarna varar ju mer förvandlas texterna till uppjagade väckelseord. Allt i takt med att Eddie övergår från det återhållna till total utlevelse.
Plattan avslutas med den förkrossande »Dreamer«, en duett med Dan Penn och tillika Eddie Hintons allra första soloinspelning från slutet av sextiotalet.
Det är en blåsvart, skrämmande stark ballad. Ett sagolikt möte mellan två tvillingsjälar som sjunger på höjden av sin förmåga.
Dan Penn inleder, men efter bara några rader tar Eddie över. Låtens smutsiga bandage trasas sönder, sårskorporna fläks bort, blodet störtar fram.
Och man tror knappt sina öron.
MARKUS LARSSON
Ursprungligen publicerad i Sonic #1, november 2000
