Aaliyah: Aaliyah
AALIYAH
Aaliyah
Blackground/Virgin
Betyg: 7
Första singeln från Aaliyahs tredje album, »We Need a Resolution«, var först en ordentlig besvikelse.
Kanske mest på grund av att låten »Try Again«, från soundtracket till filmen »Romeo Must Die«, var så överväldigande när den kom.
I »We Need a Resolution« återanvänds Timbalands samplade strof »freaky, freaky« ännu en gång – samma sak kan höras på »Try Again« och Missy Elliotts »The Rain (Supa Dupa Fly)« från 1997 – och de självhäftande refrängerna är ersatta av filmisk monotoni. Understruket av ett släpigt dragspelsliknande instrument som spelar samma slinga om och om och om igen, troligtvis baklänges.
Fast efter att ha lyssnat igenom skivan fler gånger förvandlas plötsligt »We Need a Resolution« till ett ess.
Jag tror det beror på att Aaliyah sjunger »hurt« som ingen annan i hela världen just nu. Det låter som att hon är så sårad att tårarna för länge sedan tagit slut.
Och för varje gång hon repeterar textraderna »who should be hurt, who should be blamed« sjunker hon allt djupare ner i hopplös förtvivlan.
Helt klart är att Aaliyahs nya skiva sällan eller aldrig påminner om de båda föregångarna »Age Ain’t Nothing But a Number« från 1994 och »One In a Million« från 1996.
Den förstnämnda kännetecknades givetvis av R. Kellys låtskrivarkonst och i den senare försökte Aaliyah göra allt på en och samma gång. Hon blickade mot framtiden i låtar av Missy Elliott och Rodney Jerkins, hon sjöng storvulna ballader av Diane Warren och hyllade sina rötter i covern av Isley Brothers »Choosey Lover«.
»One In a Million« låg några steg före alla andra, men den var också lite splittrad. TLC:s »Fanmail« skulle tre år senare lyfta fram Aaliyahs visioner med ett mer sammanhållet resultat.
»Aaliyah« är dock en mer förtätad och homogen historia.
Ibland verkar det som om de inblandade producenterna och låtskrivarna – Timbaland, Missy Elliott, Bud’da och Playa-medlemmarna Digital Black och Static med flera – har lyssnat ganska mycket på ambienta prylar av The Orb och sedan gått in och smyckat några av Aaliyahs låtar med bubblande ljud som tycks vara inspelade under vatten.
I »It’s Whatever« väntar man nästan på att få höra avlägsna rop av valar (!).
Bieffekten är att melodierna då och då simmar vilse. Samma sak gäller för popsoulnumren med de mest stirriga beatsen.
Eller så fungerar det som på »We Need a Resolution« – de växer fram i sin egen takt och blir allt tydligare för varje lyssning.
Jag känner mig faktiskt långtifrån färdig med albumet.
Jag kanske sörjer de förlorade, lättillgängliga refrängerna så mycket att jag stundtals blir mer förblindad än förtrollad. För när jag än en gång kommer fram till det bombastiska stycket »I Refuse« slutar jag plötsligt att skruva på mig. Det pampiga dramat, komplett med rena rama Mozart-skalorna på pianot, var tidigare alldeles för mycket av det goda. Men nu låter den också jagad, kallsvettig och känslostark.
Som om regissören Baz Luhrman – mannen bakom de surrealistiska filmerna »Strictly Ballroom«, »William Shakespeare’s Romeo + Juliet« och nu senast »Moulin Rouge« – beslutat sig för att filma en tragedi skriven på 1700-talet i en r’n’b-klubb i New York.
Den mer traditionella balladen »I Care 4 U« och de aviga rytmerna i »Those Were the Days« förhäxar också lika starkt.
Och Aaliyah själv är coolare än Shaft.
Det lilla betyget däruppe i hörnet hoppade precis upp ännu ett steg.
Kom igen om ett halvår.
Då kanske jag har fått ett bättre grepp om Aaliyah.
MARKUS LARSSON
Ursprungligen publicerad i Sonic #3, juni 2001