Four Tet: Pause
FOUR TET
Pause
Domino/MNW
Betyg: 7
En solig torsdagsmorgon i maj, som vanligt satt jag på en kudde framför datorn och filosoferade:
»Visst är ’Endtroducing’ med DJ Shadow är en bra skiva? Visst har den det mesta man som musikkonsument kan begära – sköna och mäktiga rytmer, basgångar som går genom märg och ben, virtuost scratchande, grepp om historien, kärlek, oväntade samplingar, loopar att offra rökelse till och pretentioner härifrån till San Franciscos Bay Area? Men visst lider ’Endtroducing’ lite väl mycket av ’allt på en gång, kanal 42 är fortfarande tom’-syndromet? Och visst är den lite väl dyster på sina ställen..?«
Här någonstans i mina tankegångar klev engelsmannen Kieran Hebden, alias Four Tet och dessutom Fridge-medlem, in i min stereo med sin andra skiva »Pause« i högsta hugg. Och genast började jag höra röster och besvara dem:
Kieran: »’Pause’ – som ’Endtroducing’ – fast med tjugo procent mindre socker och hälften så mycket fett!«
Jag: »Jaså?«
Kieran: »Ja! Jag låter som dj Shadow på lo fi-diet, utan varken turntablism-uppväxt eller gotiska tendenser och det är en jättebra idé!«
Jag: »Jaså?«
Kieran: »Ja! Lyssna noga nu och skriv en recension sedan!«
Regel nummer elva: lyd alltid rösterna.
Jag tror mig veta att Kieran inte var ute efter att göra en lightversion av DJ Shadow i och med »Pause« men i mina öron har han lyckats. (Sedan får rösterna, som jag hörde i och med att jag spelade »Pause« första gången, säga vad de vill.)
Undantagen är få, men de finns. Några exempel på detta: »Everything Is Alright« ståtar visserligen med en pianoslinga som riktigt skriker ni-vet-vem men den har vackra akustiska gitarrloopar och ett tempo som lockar till dans, dans, dans – och jag blir gärna uppbjuden. »No More Mosquitoes«, med sitt universella budskap och trummor som låter glamrock kört genom ett hiphop-filter, får också mer än godkänt. »Tangle« innehåller ett ljud som påminner om dykare under vatten. Sådant har jag gillat sedan jag hörde Beatnik Filmstars »Pilot Jack Harrison«. I »Hilarious Movie of the 90’s« tror jag att Kieran spelar ett litet skrivmaskinssolo. Sådant har jag gillat ända sedan jag läste Lester Bangs artikel »My Night of Ecstasy With the J. Geils Band«.
Annars är det, som sagt, avskalad DJ Shadow för nästan hela slanten.
Kieran: »Så vad du egentligen menar är alltså »hej DJ Shadow, hej återvändsgränd?«
Jag: »Nej, inte alls. Det är ju faktiskt en ganska bra idé. Det kunde ju varit värre. Du kunde ju ha låtit som en fett-fri Sasha.«
JOHAN JACOBSSON
Ursprungligen publicerad i Sonic #3, juni 2001
