Ed Harcourt: Here Be Monsters




ED HARCOURT
Here Be Monsters
Heavenly/EMI
Betyg: 8

Första gången som jag lyssnade på Ed Harcourt befann jag mig i Tyskland. Jag hade bevakat Eminems europapremiär och dagen efter råkade jag gå vilse mitt i centrala Hamburg. Jag befann mig plötsligt på en minst sagt sjabbig gata. Prostituerade, spindelliknande kvinnor med stripigt hår viskade på bruten engelska »ksss, ksss, ksss, come here little boy« från slitna portuppgångar. Suspekta män stod och rökte i gathörnen, herrar med portfölj smög sig fram mellan parkerade bilar, porrbutikernas och stripteasehakens neonskyltar skrek tyst ut sina erbjudanden, fruktstånden såg ruttna ut och kabaréteatrarnas baldakiner glittrade som kristallkronor i det gryniga dagsljuset.
   Klockan var bara elva på förmidddagen, det började regna och jag kände mig redan illa till mods och förtvivlat ensam.
   Jag stoppade på mig hörlurarna och spelade Ed Harcourts minialbum »Maplewood« om och om igen medan jag försökte hitta tillbaka till mitt hotell.
   Där och då var hans musik något av det vackraste jag hört.
   På något vis passade hans musik in perfekt i den gråa, sönderfallande miljön och inte bara för att en av låtarna hette »Hanging With the Wrong Crowd« och en annan »I’ve Become Misguided«.
   Snarare för att balladerna var som mascara utsmetad av tårar. De innehöll en trasig skönhet, en desperat längtan, en sårad romantik som verkade handla om de vinddrivna människor som passerade förbi på trottoaren.
   Jag hade inte blivit så förvånad om Ed Harcourt suttit där någonstans, längst inne på någon sjaskig bar och spelat »Apple of My Eye« eller »Whistle of a Distant Train« på ett risigt piano – även om han i själva verket är britt och skriver många av låtarna i sin mormors herrgård på den engelska landsbygden, i ett rum han tror är hemsökt av vålnader.
   För precis som Tom Waits, och Ryan Adams för den delen, tycks 23-åringen skriva sina historier och melodier efter att ha tillbringat alltför många sena nätter i sällskap med dålig sprit, uteliggare och andra saker som Gud glömde.
   Det kanske är en illusion, men den är i så fall väldigt övertygande.
   Ett par månader senare intervjuade jag Ed Harcourt via telefon efter hans underbara spelning på Kägelbanan i Stockholm. Bitvis var han uppsluppen som ett litet barn. Konserten var den bästa han hade gjort och responsen gjorde att han aldrig ville att kvällen skulle ta slut.
   Genom telefonluren fick jag lyssna på en mekanisk anka han köpt på flygplatsen, samt något som lät som en lika konstgjord säl. Ed passade också på att prata om hur han en dag vaknade upp med en ondskefull tvättbjörn på axeln som han inte kunde bli av med. Tvättbjörnen tog till slut över hela hans medvetande, tvingade honom att äta skräp och viskade bland annat »fuck her, come an, fuck her« när han hade sex med sin flickvän.
   Det slutade med att det lilla djuret tog livet av Ed och fortsatte plåga honom efter döden.
   Turligt nog handlade det om en kortfilm Ed gjort tillsammans med några vänner, mest för att fånga skivbolagens uppmärksamhet.
   Han lyckades tydligen över förväntan.
   Fast när Ed Harcourt fick berätta om sin skivsamling blev tonen allvarligare. Han rabblade snabbt upp namn som Sparklehorse, Calexico, Professor Longhair, Billie Holiday och ungefär trettio namn till.
   Men det var två skivor han inte hastade igenom, två album som var viktigare än allt annat och som han inte kunde leva utan.
   Tom Waits debut »Closing Time« och Beach Boys »Surf’s Up«.
   Ed hittade inte riktigt orden för att kunna beskriva dem, trots att han försökte i närmare tjugo minuter.
   Och det märks hur mycket Tom Waits tidiga alster inspirerat Ed Harcourt på fullängdsdebuten »Here Be Monsters«. Låtarnas grundstruktur med piano och nedtonad trumpet är ibland förvillande lik den Waits använder när han bygger upp dramatiska nummer som »Midnight Lullaby« och »Little Trip to Heaven (On the Wings of Your Love)«.
   Dessutom ser pianot på »Closing Times« omslag ut precis som det exemplar jag föreställer mig att Ed Harcourt spelar på i det där rummet på mormors herrgård. Svart, slitet och prytt av en ölflaska och ett överfyllt askfat.
   Men att påstå att Ed Harcourt bara leker Tom Waits är orättvist. »Here Be Monsters« innehåller mer än så.
   Spröda akustiska färger, tindrande klanger och distade gitarrmattor som allihopa andas pop – gitarroväsendet är dock inte fullt så roligt alla gånger.
   Men det är de mest renodlade balladerna man minns.
   Det är »Something In My Eye«, »Those Crimson Tears«, början och slutet av »Heart of Darkness«, mördarballaden »Wind Through the Trees« och »Like Only Lovers Can« man oftast återvänder till.
   Och så givetvis »Apple of My Eye«, här presenterad i en något omgjord version än den som ligger på »Maplewood«. Hummande körer och Muscle Shoals-blås förgyller numera den mest praktfulla låt som U2 aldrig har spelat in.
   Jag skulle vilja säga att samtliga låtar genomsyras av en blandning av Tom Waits kärvhet och Brian Wilsons harmonier, även om det kanske är mer en vacker tanke än en absolut sanning.
   Det går ju inte riktigt att sätta fingret på vad som är så lockande. Det kan vara att Ed Harcourts vemodiga melodier verkar hämtade från gamla svartvita Hollywood-filmer med Cary Grant i huvudrollen, ni vet, de där stråkbeklädda kompositionerna som man alltid knäcks av när man hör dem på TV men sedan aldrig letar upp.
   Fast här framförs de av en ung man som älskar Sparklehorse och den hårdkokta kriminalförfattaren James Ellroy.
   Jag vet inte.
   Allt jag kan säga är att Ed Harcourt sitter på hundratals skisser och färdiga låtar som bara väntar på att spelas in. Vissa av dem finns redan på hans ständigt växande och skiftande liverepertoar. Folk snackar över huvud taget mer om sådant som inte rymdes på »Here Be Monsters« än om själva skivan.
   Ed Harcourt själv sitter redan och funderar på en uppföljare, ett album som han drömmer om att få spela in i New Orleans, Memphis eller någon annanstans i usa. Det finns med andra ord anledning att återkomma.
   Jag upptäckte i alla fall Ed Harcourt på en smutsig gata i Hamburg.
   Nu är det er tur.
MARKUS LARSSON

Ursprungligen publicerad i Sonic #3, juni 2001