Emmylou Harris: Anthology, The Warner/Reprise Years




EMMYLOU HARRIS
Anthology, The Warner/Reprise Years
Rhino/Warner
Betyg: 8

Det sägs ibland att Emmylou Harris inte skulle vara den hon är i dag om det inte vore för Gram Parsons. Däri ligger förstås en viss mängd sanning.
   Men många tänker inte på att Gram Parsons knappast heller skulle ha sin nuvarande status om det inte vore för Emmylou Harris.
   Inte så värst många var medvetna om Gram Parsons medan han ännu var verksam och vid liv. Än färre brydde sig.
Efter Gram Parsons bortgång 1973 är det hans duettpartner Emmylou Harris som med orubbad envetenhet fortsatt sjunga hans låtar, lyft fram hans betydelse och spela den frisinnade countrymusik som Gram introducerade för henne. Mer än någon annan är det hon som har spridit hans namn och låtar ut över världen, en självpåtagen roll som »keeper of the flame«.
   Vilket Emmylou Harris rent artistiskt skött utmärkt och förmodligen mått bra av på ett personligt plan. Men samtidigt har Gram Parsons-kopplingen överskuggat skivorna som hon har gjort i eget namn.
   Det är inte bara synd utan ibland osmakligt att se hur rockjournalister intervjuar, eller skriver om, henne mest som en förevändning för att ännu lite mer kunna gotta sig i Gram Parsons-myten. På så vis degraderas hon till något hon absolut inte är, ett slags viljelöst, ointressant verktyg i händerna på dem som bara önskar höra om den för tidigt bortgångne »cosmic american music«-visionären. Människor vilka på sin höjd tycks se henne som ett alternativcountryns eget kuttersmycke.
   Det är helt enkelt på tiden att Emmylou Harris och hennes skivkarriär får en upprättelse – av egen kraft.
   Så lämpligt då att det just i denna stund dimper ned en dubbelsamling, som täcker åren på Reprise/Warner från mitten av sjuttiotalet till början av nittiotalet. Det är ett mer lätthanterligt och aningen billigare alternativ till boxen »Portraits« som kom för några år sedan. Och det är ett i vanlig ordning exemplariskt sammanställt retropaket av Rhino. Gedigna liner notes, många bilder, skaplig låtinformation och god albumöversikt.
   Låturvalet går det alltid att ha synpunkter på men vad som kan tyckas som en tanke är att man helt har valt att ställa alla hennes Gram Parsons-tolkningar åt sidan.
   Kanske lite väl drastiskt. Flera av dem tillhör ju hennes allra bästa inspelningar. Jag tänker bland annat på »Wheels« och »Sin City« från »Elite Hotel« 1975.
   Men jag gillar intentionen, att exponera andra låtar och andra låtskrivare som hon har valt att lyfta fram genom åren, att sätta fokus på något annat än Gram Parsons. Det är, i sig, efterlängtat och välbehövligt.
   Emmylou har trots allt gjort fler förstklassiga skivor än vad Gram någonsin hann med. Under tiden som förflöt mellan två av hennes allra bästa album – countrydebuten »Pieces of the Sky« 1975 och den till stora delar akustiska och bluegrassbetonade »Roses in the Snow« 1980 – gjorde hon ytterligare fyra excellenta plattor! Vilka dessutom gick åt i stora upplagor. På bara några månader sålde »Pieces of the Sky« mångdubbelt mer än vad Gram Parsons »GP« och »Grievious Angel« kom upp i tillsammans.
   Därtill hade hon under den här perioden inte mindre än fyra förstaplaceringar på Billboards lista för countrysinglar: Buck Owens »Together Again«, Don Gibsons »Sweet Dreams«, Delbert McClintons »Two More Bottles of Wine« och Dallas Fraziers »Beneath Still Waters«.
   Sistnämnda är ett utsökt exempel på Emmylou Harris förmåga att handplocka suveränt låtmaterial, i det här fallet en rätt obskyr George Jones-insjungning, och av det göra en version som på en och samma gång andas tradition och ändå bär hennes högst personliga prägel.
   »Beneath Still Waters« är också en av mina verkliga favoriter ur den enorma sångskatt som denna stiliga 54-åring till silverängel förfogar över.
   Att jag håller den låten så högt tror jag beror på att däri finns essensen av hennes storhet. Sättet hon här sjunger vissa fraser på ett särskilt sätt liknar ingenting annat. Det är när hon lägger i en extra växel, eller rättare sagt extra mycket hjärta på ett sätt som få andra förmår klara av, som det svartnar för ögonen och kvar blir bara känslor. Och i »Beneath Still Waters« sker det hela tiden. Redan efter tjugosex sekunder dras rullgardinen ned och man blir kvar, famlande i ett mörker av ordlösa emotioner.
   Med en förkrossad men fullkomligt värdig sorgsenhet sjunger hon med sin karaktäristiskt rena, oförstörda stämma:

»Darling, I’m saying
I know something’s wrong
Beneath still waters
Your love is gone«

Och strax därefter, med en än mer emfatisk övertygelse:

»Even a fool could see
That you’ll soon be leaving me
But each and every heart
Must take its turn at misery«

Trots att orden inte är skrivna av Emmylou själv tvivlar man inte för en sekund på närvaron och engagemanget. Alla som exempelvis har hört Elvis Presley sjunga »Suspicious Minds« vet att det spelar ingen som helst roll vem som hållit i pennan. Man kan inte ifrågasätta inlevelse.
   Med Elvis delade hon för övrigt kompbandet, som hon »ärvde« efter Gram Parsons och döpte till Hot Band. Gitarristen James Burton och pianisten Glen D Hardin var gruppens ruggigt rutinerade och pålitliga motorer. De var inte billigast men de var bäst. Och sedan de båda lämnat kärntruppen slöt nya, kreativa begåvningar upp: Rodney Crowell, Albert Lee, Ricky Skaggs, Paul Kennerley och gamle Remains-ledaren och Gram Parsons-polaren Barry Tashian, för att nämna några av de mest prominenta namnen.
   Även efter den imponerande starka epoken 1975–1980 gjorde Emmylou Harris konsekvent kvalitativa – om än inte längre sensationella – skivor. Som tidigare baserade på hennes enastående längtansfulla röst, alltid proffsiga samarbetspartners och musiker, samt intuitiva känsla för låtval.
   Speciellt profilstark som låtskrivare har hon ju aldrig varit, av fyrtiofyra spår här är hon medkompositör på blott fem.
   I och för sig hör en av dem till den här damens kanske allra mest gripande sånginsatser.
   »Boulder to Birmingham«, från »Pieces of the Sky«, är hennes hyllning och avskedsord till killen som prackade på den här före detta folksångerskan en massa Louvin Brothers, George Jones och Merle Haggard, och som på många sätt och vis öppnade en helt ny värld för henne.
   Det är en sång full av sorg och aldrig uttalad kärlek, och när Emmy sjunger »Well you really got me this time/And the hardest part is knowing I’ll survive« sveper saknaden ut över en ödslig och oändlig prärie i skepnad av dämpade stråkar. Och där ute någonstans, där det vindpinade landskapet övergår i rakt ogästvänlig och ointaglig öken, svävar Gram Parsons osaliga ande.    
PIERRE HELLQVIST

Ursprungligen publicerad i Sonic #3, juni 2001