Marit Bergman: The Tear Collector

MARIT BERGMAN
The Tear Collector
Sugartoy/RCA/Sony
Betyg: 6

Kärlek kan som bekant ha sina kvävande sidor. I lacansk anda är det nog klokt att frukta sin nästa en smula som man fruktar sig själv. Med detta sagt; det kan inte alltid vara lätt att vara artist. Det vimlar ju av människor där ute – recensenter, lyssnare, fans – som alla är på jakt efter någon som kan tillhandahålla den rätta känslan i en eller annan form. Jag tänker på autencitetsbegreppet som är så väletablerat i diskussioner om musik som görs av människor som inte är vita eller rör sig bortom den anglo-amerikanska sfären.
   Trots att, eller kanske just därför att, Marit Bergman är vit så spökar det även här. För det är väl just förmågan att förmedla »äkthet« som gjort att hon blivit så framgångsrik. Kontakten med de sidor som för de flesta inte går att blotta i det vardagliga jaget och livet (i synnerhet i den trångsynta landsorten), men som är mest uppriktigt och sant.
   Jag har inte fallit för Marit Bergman av just det skälet. Allt det där som jag förmodligen hade upplevt som inkluderande när jag själv lämnade småstaden för femton år sedan – med Joy Division och Adorable ringande i öronen i stället för Bergmans »Out on the Piers« – blir med åren och bleknande minnen snarare exkluderande och avlägset. Det är inte musik som går att tycka om av olika anledningar som, säg, Jenny Wilsons låtar. Den kan precis som i fallet Håkan Hellström bara älskas, och på ett enda sätt – med koppling till den där känslan.
   Marits fjärde soloalbum »The Tear Collector« är emellertid, precis som föregångaren »I Think It’s a Rainbow«, bitvis på väg åt ett annat håll. Även om större än livet-låtarna är stommen, välgjorda, svängiga och utlevande (som låten med den talande titeln »Bang, Bang«, en säker hit) liksom plattan i stort, så är det förlösande ändå en smula nedtonat. Inte helt oväntat faller jag just för flirtandet med andra sidor av popprinsessan, som den svartvita och filmiska accapellan »Maybe, We’ll See«, den drömska oboeklingande »Stay Til It’s Over« och imrovisationsteatern »Let Go! «.
   Det finns spännande saker där som väcker nyfikenhet, som jag vill höra eller se mer av. För det råder ju ingen tvekan om att Marit Bergman är en väldigt skicklig musiker och artist som rymmer en repertoar bortom uttolkaren av sin egen och alla våra landsortshjärtans stora längtan. En älskad roll, men som nog kan vara en smula kvävande när publiken fått mersmak och vet precis hur den där känslan ska låta.
JENNY SÖRBY
2009-03-24