Cats On Fire: Our Temperance Movement

CATS ON FIRE
Our Temperance Movement
Johanna Kustannus/Border
Betyg: 8

En marskväll innanför trånga tegelväggar, leende ansikten vartän du såg.
   Mellan bordet och bardisken stod jag, drog bläckstreck över ett gammalt uttjänt kuvert. Sakta och allt efter hand växte så ett träd upp framför mig; ett träd med rötterna i The Kinks, med stammens årsringar nynnandes Big Star- och The Go-Betweens-låtar, med kronan vajande i brisen av The Smiths.
   Nöjd ritade jag sedan en ståtlig gren, skrev på den »Cats On Fire«.
   Anledningen till varför jag tecknade var nämligen att datumet och lokalen innebar releasefest för »Our Temperance Movement«, Vasa-bandet Cats On Fires andra fullängdare. Stunderna strax innan jag satte penna till papper hade två fjärdedelar av Cats On Fire – Mattias Björkas (sång, akustisk gitarr) och Ville Hopponen (elektrisk gitarr, kör) – underhållit från en låg scen. Och de inspirerade mig, fick mig att vilja skapa något.
   Utan att reflektera över saken började jag därför förvandla Cats On Fires musikaliska influenser – vad jag anser vara deras influenser – till ett träd.
   När jag som bäst betraktade mitt alster började dock kall elektricitet ila längs min ryggrad; en gammal bekant frustration signalerade sin ankomst.
   »Varför är inte Cats On Fire ännu större?«, väste den.
   Fröet följaktligen sått, plötsligt såg jag situationen med nya ögon. Allt var för litet; rummet, publiken. Hur kan ett sådant synnerligen melodiöst, väldigt intelligent och kompromisslöst eget band som Cats On Fire förnekas stadium, beundrare i drivor? Borde inte gatan utanför den här minimala krogen vara fyrdubbelt avspärrad vid det här laget, borde inte »A Hard Days Night«-scener utspela sig?
   Lyckligtvis avbröt en hälsande vän dessa grubblerier, han fick min hjärna att växla in på ett mer konstruktivt spår. Lugnad drack jag upp min öl, gick därefter hem.
   Väl tillbaka i min lägenhet knäppte jag i gång stereon och premiärlyssnade på »Our Temperance Movement«. Märkte hur den ledigt, lätt och självklart tog plats bredvid »The Province Complains« (Marsh Marigold, 2007), dess superba föregångare. Dansade och filosoferade strax till raderna Mattias croonerstämma levererade, förlorade mig i Villes sköna gitarrslingor, drevs framåt och manades på av Kenneth Höglunds bas och Henry Ojalas trummor.
   Stora ord skrevs ännu en gång utefter tapeterna framför högtalarna; Cats On Fire kan verkligen konsten att kreera pur, underbar pop.
   Ett faktum som står över mina önskningar om deras världsherravälde.
   Men visst vore det skönt om glöd, själ, kunskap och talang automatiskt kunde betyda stor framgång?
   Innan lamporna slocknade för natten lovade jag mig själv att vid första bästa tillfälle fråga Cats On Fire om deras åsikter i frågorna. Sedan somnade jag och drömde om fallande löv.
JOHAN JACOBSSON
2009-03-24