Yeah Yeah Yeahs: It’s Blitz!
YEAH YEAH YEAHS
It’s Blitz!
Interscope/Universal
Betyg: 3
Att Karen O, sångaren i Yeah Yeah Yeahs, så sent som för fem år sedan utmålades som en modeikon i musikvärlden är svårt att förstå i dag, eftersom allt hon gjorde var att klä sig i grälla kroppstrumpor och dansa i otakt till atonal rockmusik.
Yeah Yeah Yeahs kallades ett The Cramps för tjugohundratalets medvetna modegeneration. Men det är en förolämpning mot The Cramps, ett av historiens mest stilbildande rockband, eftersom Yeah Yeah Yeahs inte hade en enda låt i paritet med »Human Fly«, »Drug Train« eller »The Way I Walk« och Karen O, till skillnad från den nyligen bortgångne Lux Interior, aldrig byggde sin utlevelse i relation till publiken, utan oftast bara poserade lydigt från scen som vore hon en amerikansk rockgudinna nedstigen från himlen med förtursbiljett rakt in i ett livsstilsmagasin. Då hon byggde sin stjärnglans inifrån inlagorna på livsstilsmagasin förblev Karen O oåtkomlig. När Yeah Yeah Yeahs stod på scen framstod hon som frånvarande, antagligen för att hon stannat kvar i Dazed & Confused och I-D.
»It’s Blitz!« är New York-trions tredje album men kunde lika gärna spelats in av Royal Trux eller Le Tigre, två band som till viss del byggt sin popmusik på lika stora delar åttiotalistisk kitsch och sleaze som Yeah Yeah Yeahs. Skillnaden är att Yeah Yeah Yeahs är betydligt mer tillrättalagda i sitt uttryck och att Karen O, oavsett gängse uppfattning, är en långt ifrån lika karismatisk frontfigur som Jennifer Herrema respektive Kathleen Hanna. På scen kan hennes avmätta poser passera för charmiga, framförda med sprudlande nonchalans som de är, men på skiva passerar de bara obemärkt förbi.
»It’s a dull life«, stönar Karen O, en modeikon i en postmodern tid, i »Dull Life«. Men inte ens där, när hon försöker låta uppgiven, låter det som om orden bottnar någonstans. Eftersom hon inte är intresserad av att tala till sin publik talar hon till sig själv. Och Yeah Yeah Yeahs maler aningslöst på.
NIKLAS ELMÉR
2009-04-07
