Pet Shop Boys: Release

PET SHOP BOYS
Release
Parlophone/EMI
Betyg: 6

När fan blir gammal flyttar han ut på landet och börjar göra akustisk, norsk mogenpop.
   I alla fall om han heter Pet Shop Boys.
   Det spelar ingen roll att Neil Tennant och Chris Lowe protesterar mot ordet »folkrock« när Sebastian Suarez-Golborne intervjuar dem för Sonic. Duon har spelat in skivan på landsbygden, det låter som att Kings of Convenience lånat ut sina gitarrer och som att Röyksopp programmerat de elektroniska partierna – granskogsfamiljen »quiet is the new loud« har därmed utökats med två vuxna ironiker. Mer folk kan det inte bli år 2002.
Samtidigt känns greppet oväntat. Jag trodde att de brittiska stilpoliserna hellre skulle lägga av än att omfamna en stil som de hostat på under större delen av karriären.
   Men kanske har Pet Shop Boys älskat popmusikens konstgjorda identiteter så länge att passionen förvandlats till likgiltighet. Kanske tog de konceptet att avskärma sig från sin publik så långt det gick på singlarna »Can You Forgive Her?« och »Go West« från skivan »Very«. Där rörde sig Chris och Neil i dataanimerade miljöer, klädda i vansinniga »Star Trek«-liknande kreationer. Och efter de misslyckade plattorna »Bilingual« och »Nightlife« hade de kanske inget annat val än att kapitulera, rensa skrivbordet och börja lyssna på fiendens musik.
   I vilket fall är inte skillnaden från plattor som »Behaviour« och »Actually« så rafflande som man kan tro. Pet Shop Boys enkla poplåtar tappar inte automatiskt sin särart bara för att inramningen är annorlunda. Och har man en gång lyckats göra briljant gaydisco av Elvis Presleys »Always On My Mind« och u2:s »Where the Streets Have No Name« finns det inget som säger att det inte går att stoppa ned en »Rent« eller en »Being Boring« i en akustisk rockskrud. Man har liksom koll på bägge världar.
   Inledningen av »Release« är hur som helst fantastisk – singeln »Home and Dry« är den bästa låt som Everything But The Girl aldrig hann skriva innan de upptäckte drum’n’bass. Och den storögda, närmast banala melankolin i »London« är nästan lika stark. »Here« är en annan höjdpunkt och kanske den låt som mest påminner om »gamla« Pet Shop Boys. Och Neil Tennant är fortfarande en av världens bästa soulsångare – vardagsdramatiken är lika tät oavsett om texterna behandlar änkepensioner, kärlek eller möten med storstäder.
   Däremot kan jag inte bestämma mig om sockersöta »The Night I Fell In Love« är bra på riktigt eller bara en välkommen drift med Eminems homofobi.
   Neil Tennant gör dock ett lysande porträtt av ett ungt fan som har sex med Slim Shady-mannen efter en konsert. Det är väldigt roligt att höra Tennant säga »dope« och »stuff« och sjunga textrader som »next morning we woke, he couldn’t have been a nicer bloke/over breakfast made jokes, about Dre and his homies and folks«.
   Men »Release« innehåller också usla djupdykningar som Oasis-tryckaren »I Get Along« och »E-Mail«. Och jag kan trots allt inte se skivan som något större och viktigare än ett mätt efterspel. En nonchalant axelryckning i jämförelse med de fem klassiska album som Pet Shop Boys släppte mellan 1986 och 1993. Att upptäcka Pet Shop Boys från den här änden vore som att plocka upp Van Morrisons »Back on Top« före mästerverken »Veedon Fleece« och »Moondance«.
   Neil och Chris får med andra ord gärna fylla ut sin garderob med Badly Drawn Boys äggmössa. Men det betyder inte att plagget gör själva musiken mer intressant och angelägen.
MARKUS LARSSON

Ursprungligen publicerad i Sonic #6, april 2002