The School Uniforms: Some Oxbow

THE SCHOOL UNIFORMS
Some Oxbow
URU
Betyg: 7

»Soundtrack utan film« är ett omdöme reserverat för skivor vars recensioner skrivs av glasögon- och skäggbeprydda män mellan tjugo och trettio som gillar att slänga ur sig ord som »Kranky«, »atmosfäriska gitarrmattor« och »svävande beats« på middagsbjudningar. Eller hur?
   Fel, fel, fel.
   The School Uniforms, som utgörs av Grand Junction-sonen Harrison Allen, gör väldigt melodiös rakt-på-sak-pop av akustiska gitarrer, cello, klockspel, piano, plastigt tickande trummaskiner och en nasal röst.
   Och »Some Oxbow«, hans debutskiva, är den bästa collegefilmen sedan »Revenge of the Nerds«.
   Ja, det är till och med så att man då och då som lyssnare bara måste sträcka sig efter konvolutet till den för att kolla om det verkligen inte är John Landis eller Jeff Kanew som producerat.
    Och alla karaktärer som behövs för frejdig popcornunderhållning finns representerade i texterna.
   Till exempel:
   I »Let’s Go Indoors« är Harrison den knepiga svartklädda typen som man inte riktigt vet om man gillar, killen som ligger utanför studentföreningen Phi Beta Kappa med mörkerkikare och inväntar det oundvikliga kuddslagsmålet. Han som bor i en källare tapetserad med gamla Bela Lugosi-affischer. »My morbidity is getting the best of me/I wrote a whole song about how you’re my destiny/I’m sure that sounds nice/but you haven’t heard the end/In the last verse I take you to the beach and I cut of your head.«
   I »The Sharks« är Harrison den schyssta grabben hela dagen som trånar efter den skitsnygga, snälla och intelligenta cheerleadern. Bara ett problem. Hon är förstås (av någon outgrundlig anledning) ihop med den skitsnygga, otrogna och synnerligen korkade sportfånen.
   Givetvis kommer grabben hela dagen att få sin perfekta cheerleader i slutet men vägen dit är lång och krokig. »They tear your heart out/but that’s not all/they put you down and they keep you feeling small/…/you never hear from them again/they’re not the calling kind/The sharks are coming out/they say how do you do?/But they don’t wanna meet you.«
   I »Why I Went to College« är Harrison helt plötsligt den snajdiga äckelcharmören, utstyrd i North Face-väst, solglasögon och uppåtstående frisyr. Hatobjektet man bara måste kasta papperstussar på varje gång han dyker upp i tv-rutan. »Every time I’m here with you/ Something tells me not to/take advantage of a pretty girl/who has had too much to drink/But then I think of why I/came to/university…«
   Och så vidare, nio låtar till, du kan nog själv räkna ut en eller två personer som saknas i galleriet.
   Eftertexterna rullar. Finns bara en sak att göra, vända sig till det pigga Nyköping-baserade skivbolaget URU och fråga: »När kommer uppföljaren?«
JOHAN JACOBSSON

Ursprungligen publicerad i Sonic #6, april 2002