Lenny Kravitz: Baptism
LENNY KRAVITZ
Baptism
Virgin/Capitol
Betyg: 1
Lenny the Lion, Lenny the King – han är tillbaka.
Japp, han som ni senast såg bredvid ordet »rock’n’rollklyscha« i Myggans Nöjeslexikon är med sitt hår, sin gitarr, sina poser, smycken och inte så subtila religiösa symboler tatuerade över hela den uppfläkta bringan likt en annan Max Cady här hos oss igen.
Riktigt varför är dock oklart.
För Lejonkungen har det jobbigt där i strålkastarljuset.
»I don’t want to be a star/just want my Chevy and an old guitar/I don’t want to be a star/I don’t need the fat cigar«
Killen som har synts på fler vimmelbilder, hånglat upp fler fotomodeller och gjort fler gästinhopp på andra artisters skivor än någon annan just nu levande människa tycker det här med kändisskap är ett elände. Trots att han »got to meet all the beautiful people/I drank with Dylan boy did we act a fool/I got to meet all the fabulous people/I got high with Jagger, it was really cool« känner han sig tom, ensam och i behov av något som gör livet värt att leva.
»I’m just a man on the run/it’s a bore«
Killen vars blotta uppenbarelse och föga blygsamma anspråk får kompisar som Slash, P. Diddy och Jay-Z att framstå som Bosse Ringholm har fått nog.
Man kan säga att Lenny lider.
»My friends wonder what is wrong with me/’cause I don’t get off on my fame/I got so much confusion now/sometimes I don’t even know my name«
När ni har torkat era ögon, snutit sönder alla era näsdukar, återvänt från sjukhuset efter ert livs mest våldsamma skrattkramper och sedan tänker att »jamen mycket värre än den pinsamt distanslösa lyriken kan väl ändå inte ’Baptism’ vara, sett ur ett musikaliskt perspektiv?«.
Jo. Den kan faktiskt det.
Texterna är i själva verket den enda behållningen med skivan. Man har, som ni redan har erfarit, smärtsamt kul från början till slut – om man nöjer sig med att läsa texthäftet. Det är »Spinal Tap« upphöjt till hundra.
Tvingas man däremot ta del av den Conny Bloom-repar-in-huvudrollen-i-»Jesus Christ Superstar«-rock, som musiken här lite snällt kan kallas, ja, då blir man ögonaböj övertygad om att spexare Kravitz var mer profetisk än vad någon först kunde tro när han 1995 skaldade »rock and roll is dead«.
Lenny the Lion, Lenny the King – är det inte skönt att ha honom tillbaka?
PIERRE HELLQVIST
Ursprungligen publicerad i Sonic #17, juni 2004
