Tiga: Ciao!

TIGA
Ciao!
Different/PIAS/Border
Betyg: 9

Ryktena sa länge att det var självaste Madonna som agerade duettpartner med Tiga i briljanta singellåten och You Tube-favoriten »Shoes«. Till slut såg han sig tvungen att gå ut och dementera: det är han själv som sjunger båda stämmorna – i ena rollen gör Tiga en omvänd Karin Dreijer Andersson och pitchar sin sång till perfekt kvinnlighet.
   Som en slags illustration av Tiga James Sontags lätt fashionabelt androgyna approach. Eller av att han fixar allt nu, på egen hand. När han först kom fram var det ju med idel covers (»Sunglasses at Night« och »Hot in Herre«) och remixer (Felix Da Housecat, Thomas Andersson, Zdar), lysande sådana förvisso.
   2006 års debutalbum »Sexor« visade däremot med övertygelse att kanadensaren inte bara »var ett sound« utan kunde sno ihop egna låtar av toppklass. Uppföljaren »Ciao!« fortsätter på samma fina spår, och visar dessutom på en imponerande musikalisk bredd. Från insmickrande catchy pop via elakt knorrig minimalistelectro och sentimentalt smäktande Human League-synth till bubblig discofunk á la Giorgio Moroder.
   Lite har det kanske att göra med den långa raden medproducenter på skivan: Soulwax, Jori Hulkkonen, James Murphy, Jesper Dahlbäck och Gonzales bidrar alla på olika vis men rubbar aldrig känslan av att det här är Tigas album in i minsta detalj.
   Förutom »Shoes« finns här en lång rad höjdpunkter. Oerhört fina »Luxury« påminner, inser jag först efter ett tag, en hel del om Alphaville men på ett totalt ickenostalgiskt vis. »Sex O’clock« drar åt motsatt håll, tajt electroknorrig och lika enkel som effektiv. »Turn the Night on« är en annan favorit, återigen retrodoftande med handklapp och banala synthvandringar genom skalorna. Nästa singel gissningsvis och med huvudtesen »so many choices in the world/so many boys so many girls«.
   Avslutningen är också storartad. »Love Don’t Dance Here Anymore« börjar som en sorgsen pianoballad av klassiskt stuk men efter ett par minuter går allt över i ett Moroder-ekande, falsettfunkigt, himlasträckande disco-epos. Lika burkigt som magnifikt.
   På detta sitt andra album har Tiga överträffat sig själv och Madonna hade nog gärna varit med på ett hörn – men jag tvivlar på att hon skulle få. Gigolo-Tiga ser nog helst att stjärnglansen faller på honom själv.
PATRIK LINDGREN
2009-04-28