Max Peezay/Hop Louie: Boven i dramat
MAX PEEZAY/HOP LOUIE
Boven i dramat
Devrim/Dokument
Betyg: 5
Mycket har hunnit hända sedan den forne Fjärde världen-rapparen hittade grimemusiken, fick en nytändning och blev Max Peezay. 2006 års debut »Discokommittén« skulle komma att bli mer än Sveriges första grimeskiva. Närmare bestämt en av tjugofem skivor som Ifpi valde att använda som bevis i åtalet mot The Pirate Bay. Ifpi som helt enkelt antog att distributören ägde rättigheterna till albumet. I själva verket var det Max Peezay själv – som dessutom är för fri fildelning. Så här blev »Discokommittén« känd, men inte främst för musikens skull.
När så uppföljaren »Boven i dramat« kommer hänger upphovsrättscirkusen med. Max Peezay kommenterar det hela – med ett långfinger. Men det är inte bara innehållet som präglas av piratpolitik. Den blir också praktik. Titelspåret, tillika första singeln, släpptes på Pirate Bay med tillhörande video. Och skivan är lika mycket en bok med illustrationer av Hop Louie. En konstnär som fått visualisera Max Peezays texter om integritet, media och samhällsklimat.
Peezay och Louie tyckte att de gjorde samma sak men i olika forum. »Boven i dramat« förenar dem och bjuder på något utöver det vanliga albumet. Att paketering blir viktigare är något fler börjar förstå i fildelningens tid. Speciellt de som är för den.
Texterna får lika stor plats som Hop Louies grafiska bilder och kollage. Om de funkar i tryck eller inte kan man alltid diskutera, Max Peezay är i alla fall suggestiv. »Kan inte sköjja en sköjjare« avhandlar elektronisk kartläggning av våra vardagsliv. »Rent mjöl i påsen« är en dystopisk proposition för »ett litet chip, litet ingrepp så gott som smärtfritt«.
Det är dock i utförandet av texterna det haltar. Upprepningsrappen tappar sin finess flera gånger och blir både monoton och otajt. Svenskan är helt okej ända tills ende gästartisten Ears får gå loss. Då blir den lite fattig.
Till skillnad från debuten finns det inte några så klockrena spår som »Emergency«, »Lemmeltåget« eller »Gee Riddim«. Till viss del beror det på att produktionerna inte håller samma nivå. Bästa undantaget är Stunts i »Jag sköter snacket«.
Max Peezay skiner visst emellanåt, som i »Hjärtlös«: »d här e mellan mig och vår statsminister/för min mamma e en av dom du satt i klistret.« Men trettiotre minuter går snabbt och när »Boven i dramat« är slut är det själva idén som är bäst. En albumbok, och inte musiken främst.
DANINA MAHMUTOVIC
2009-05-12
