Iggy Pop: Préliminaires
IGGY POP
Préliminaires
EMI
Betyg: 4
När vi skriver rockens historia är det inte så viktigt vad som egentligen hände. Sanningen har mycket lite med musiken att beskaffa. Viktigare då att hålla ordning på myterna; det är i deras domäner som rockmusikens story a(da)pteras.
Robert Johnson sålde sin själ till djävulen, Elvis sköt på TV-apparater med sin Colt 45, Keith Richards injicerade heroin på daglig basis under tjugo års tid. Allt detta hör till rockens legitima legender.
James Newell Osterberg Jr är också del av denna historieskrivning. Han har skurit sig i handlederna så ofta på scen med The Stooges att blodet som flutit skulle kunna försörja svensk sjukvård i decennier.
Jag har aldrig förstått Iggy Pop. Han larmar och gör sig till, men det händer inte mycket. Jag liknar honom gärna vid den där famösa hunden som han så gärna ville vara i en gammal The Stooges-låt. Raggig och folkilsk, men man vet att det bara är bjäfs, kopplet syns tydligt under pälsen. För mig har han alltid förkroppsligat medelklassens jakt efter menig i en till synes tom värld. Inga verkliga bekymmer, således.
Iggys senare karriär har varit känslo- och kvalitetsturbulent: återföreningsturnén med The Stooges, Ron Ashetons död, samarbetena med Sum 41 och Green Day, medverkan i de myckna reklamkampanjerna, den kommande filmen om hans liv med Elijah Wood i huvudrollen som the Godfather of Punk. Allt pekar åt samma håll: Iggy alltid haft svårt att hålla färdriktningen.
Nya plattan är inget undantag. Den heter alltså »Préliminaires« och bygger på sju låtar Iggy spelat in till en dokumentär om den franske författaren Michel Houellebecqs försök att göra film av sin bok »La Possibilité d’une ile«.
Det här är en salig röra; jag vet ärligt talat inte ens var jag ska börja. En chanson sjungen på god mellanstadiefranska, en begravningsmarsch med inspiration från New Orleans, en gammal garagedänga. Så där håller det på. Man lyssnar förstrött, några gånger, för syns skull, innan man tröttnar. Det har mycket lite med modernitet att göra. Om det är bra eller dåligt verkar inte bekomma Iggy så mycket. Han står där i bar överkropp, ålder någonstans mellan nitton och sextiotvå, och gräver sig djupare ner i rockens mytbildning.
TONY ERNST
2009-05-26