The Veils: Sun Gangs

THE VEILS
Sun Gangs
Rough Trade/Border
Betyg: 4

Den bildsköne Finn Andrews, sångare och gitarrist i The Veils, är ett mysterium.
   Brittiska kritiker jämför honom med John Lennon och Tom Waits, och de som sett honom på scen talar om en i det närmaste obehaglig scennärvaro.
   Personligen har jag aldrig drabbats riktigt lika hårt av vare sig Finn eller The Veils. Jag fann förskonande drag i deras debutalbum »The Runaway Found« när det kom, kanske framför allt för att deras ballader fick mig att minnas hur mycket jag tyckte om Sunhouse »Crazy on the Weekend« som tonåring under nittiotalet. Men jag har samtidigt alltid haft väldigt svårt för Finns röst – ett sökt plågat och nasalt vibrato som får James Walsh från Starsailor att framstå som nedtonad vid en jämförelse. The Veils har i stället alltid varit som allra mest tilltalande när Finn ställt sig vid sidan, och låtit musiken mynna ut i episk storslagenhet på egen hand. Som i »The Valleys of New Orleans« från »The Runaway Found« eller »Under the Folding Branches« från »Nux Vomica«.
   På »Sun Gangs« låter Finn Andrews musiken tala för sig själv mer än tidigare. Eftersom han inte anstränger sig för att visa vilken karismatisk sångare han är blir hans vokala övningar nästan, men bara nästan, uthärdliga över ett helt album. Musiken får stundtals den rymd den saknade på »The Runaway Found« och »Nuz Vomica«, och vid två enstaka tillfällen lyfter till och med sången över marknivå.
   »The House She Lived in«, där det blir tydligt hur mycket Finn Andrews har gemensamt med Rufus Wainwright, är en väldigt vacker serenad och »Sit Down by the Fire« är den största, och minst ogenerade, rocklåt The Veils spelat in hitintills.
NIKLAS ELMÉR
2009-05-26