Brendan Benson: The Alternative to Love




BRENDAN BENSON
The Alternative to Love
V2/Bonnier Amigo
Betyg: 7

Det finns de artister som i jakt på den stora publiken hela tiden anpassar sig efter vad som gäller för tillfället; ofta utan att riktigt hitta hem någon gång.
   Det finns de som hellre väljer att ständigt bryta ny mark och på så vis dra åt sig uppmärksamhet; om inte annat brukar de sluta som kritikerfavoriter.
   Sedan finns det sådana som Brendan Benson. Som gör samma skiva om och om igen.
   För en del är detta en ganska tröstlös strategi, inget händer hur de än gör: musiken är för kass, de når ut genom helt fel kanaler, promotas inte av sitt skivbolag, har en förmåga att klanta till det på egen hand när det verkligen gäller, och så vidare.
   För andra fungerar den här utnötningstaktiken bättre. Undan för undan letar sig publiken fram till musiken. Att inte fler hittat fram till den tidigare har inte berott på avsaknad av potential, det har handlat om att de helt enkelt inte kommit i kontakt med musiken. Lite så har det varit för Brendan Benson.
   Han har låtarna som krävs, rätt sorts karisma kring sig och det förefaller som att han med sitt tredje album »The Alternative to Love« är närmare ett slutgiltigt genombrott än någonsin. Förutsättningarna blir knappast sämre av att han hemma i usa drar till sig medias intresse tack vare umgänget med Detroit-polaren Jack White och att han i England verkar ha charmat byxorna av en massa nya fans under en förbandsturné till Keane härom året.
   Kort sagt: det är nu det ska hända.
   I övrigt finns inte så mycket att säga: »The Alternative to Love« är, som ni nog förstått vid det här laget, ännu en Brendan Benson-platta – identisk med föregångarna. Klyftigt formulerad gitarrpop med smakfulla stänk av new wave-pop à la The Cars och Squeeze sida vid sida med mer eftertänksamma akustiska ballader.
   Det är väldigt lätt att gilla det mesta, svårare att kanske riktigt älska något – även om Phil Spector-fyrverkerierna i singeln »The Pledge« lyser upp vilken sur, gråmulen dag som helst.
PIERRE HELLQVIST

Ursprungligen publicerad i Sonic #21, februari 2005