Broder Daniel: No Time For Us 1989-2004
BRODER DANIEL
No Time For Us 1989–2004
Dolores/EMI
Betyg: 9
Ingen jag känner pratar längre om singeln »When We Were Winning« från 2003. Och de nämner aldrig singelns »baksida«. Jag förstår inte riktigt varför. Jag förstår inte varför det är så tyst nu, jag förstod inte varför det var så tyst då.
Singelbaksidan är en akustisk, förlängd och makalös version av »When We Were Winning«. Henrik Berggren tänder några ljus i studion, sätter sig ner och tar nio minuter på sig att förklara sin trettioårskris. Det är ett lågmält sammanbrott, ett långsamt farväl till åren då livet var som en film.
De tre första verserna är samma som fullbandsversionen på comebackskivan »Cruel Town«. Sedan börjar Henrik Berggren att sjunga om saker han inte vågar skrika ut över hela världen. Hur förklarar man annars beslutet att gömma undan dem på en singel?
Han berättar om en flicka han kände för länge sedan, eller var det i går? Numera existerar hon bara på ett fotografi. Hon påminner honom om ett annat och bättre liv, en chans han aldrig fick. Han berättar att han går förbi sin gamla skola. Klasskamraterna han kände då har vuxit upp och skaffat riktiga jobb medan vi – vi som startade band och aldrig skulle bli gamla – fortfarande hemsöker samma gator utan att komma någonstans.
»What have we done to our lives?
We could’ve been anything
We gave it all up, for what?
Is there still time …«
Nästa parti handlar om Henrik Berggrens mamma. Hon jobbade som lärare och luktade kanel när han var liten. Textraderna är för privata för att någon annan ska försöka tolka dem. De får stå för sig själv. Orden tillhör ju bara Henrik och ingen annan.
»She had to quit her job
And after 30 years of work,
now she’s got nothing
She says she hates her life
And her marriage has failed
But don’t lay down and die
Please be alive …«
På »Cruel Town« avslutas »When We Were Winning« i en dånande triumf, en bitterljuv förhoppning om att alla förlorare trots allt kan fortsätta vinna – så länge natten är ung spelar åldern och minnena ingen roll. Men här verkar inte Henrik Berggren tro på sina egna ord längre. Allt är kallt och hopplöst och ensamt. Livet väntar aldrig, inte på någon.
Den långa versionen av »When We Were Winning« är ett skört svar på Bruce Springsteens muskulösa svit »No Surrender«, »Bobby Jean« och »Glory Days«. Om en Plura, Mauro, LeMarc eller Lundell skrivit låten hade den aldrig vridit om kniven på samma sätt.
Med Henrik Berggren är det en annan sak. Det var aldrig riktigt meningen att Broder Daniel skulle nå hit. Gruppen har lika lite gemensamt med sentimental nostalgi som New York Dolls, Sex Pistols och Ebba Grön. I teorin skulle de ha splittrats för länge sedan.
»When We Were Winning« är en final, ett bokslut, en nedmontering av myten och rockbandet Broder Daniel. Kalla det för vad ni vill – men efter att de sista ackorden tystnat finns det inget mer att tillägga. Och det går definitivt inte att framföra obstinata tonårshymner som »Luke Skywalker« och »Work« på ett trovärdigt sätt.
Broder Daniel försökte förra sommaren. Det gick så där. Rockband som lever på ett evigt utanförskap och omstörtande nihilism kommer alltid till en punkt då skörlevnaden och attityden och det musikaliska uttrycket blir patetiskt. Broder Daniel passerade den punkten på Hultsfredsfestivalens största scen i fjol. De är ganska usla på att spela rollen som ett av Sveriges ledande stadiumrockband. Manuset är skrivet på ett språk de inte förstår.
Därför känns samlingen »No Time For Us 1989–2004« som en tanke. Tajmingen är perfekt. Det är dags att summera, gå vidare och kanske till och med lägga av. Henrik Berggren håller givetvis inte med. Dubbelskivan ska inte betraktas som ett testamente. Historien om Broder Daniel fortsätter efter pausen. Men så har han inte heller vågat inkludera den långa versionen av »When We Were Winning« …
Första CD:n består av singlar och utvalda albumspår, och vid det här laget borde ingen ha något att invända mot de moderna svenska klassikerna »Cadillac«, »Underground«, »You Bury Me« och »I’ll Be Gone«.
Behållningen är den andra CD:n. Den innehåller rariteter och outgivet material och berättar om ett Broder Daniel som aldrig presenterats offentligt och i så fall i en väldigt liten skala.
Här finns till exempel en demo som bandet spelade in före första albumet »Saturday Night Engine«.
Och de ofärdiga demoversionerna av »Luke Skywalker«, »Once« och »Lovesick« är elektriska oväder som får trumhinnorna att hissa vit flagg. Det är provocerande rå kraft som gruppen aldrig lyckats fånga på skiva. Detsamma gäller för de tidiga och lite mer koncentrerade skisserna till tredje plattan »Broder Daniel Forever«.
Här finns också några liveupptagningar från 1994, inspelade på klubben Underground i Göteborg. På den tiden sa ryktet att Henrik Berggren behövde en kvarting sprit och en flaska vin för att över huvud taget ställa sig på en scen. Det låter som en underdrift. Inspelningarna går knappt att lyssna på.
Men frågan är om det var meningen att det skulle gå att lyssna på Broder Daniel. Det verkar vara en alldeles för konventionell ambition.
ammantaget presenterar samlingen ett av de märkligaste och bästa svenska rockbanden någonsin. Vi kommer kanske aldrig att se dess like igen.
Henrik Berggren kommer säkert att fortsätta att förvalta Broder Daniels namn med nya turnéer och nya skivor. Han har alla chanser i världen att bli en svensk Axl Rose i svart basker.
Det är helt i sin ordning.
Vackra förlorare får aldrig uppleva värdiga slut.
MARKUS LARSSON
Ursprungligen publicerad i Sonic #21, februari 2005
