Johnny Adams: Heart & Soul & Mickey Murray: Shout Bamalama and Other Super Soul Songs

JOHNNY ADAMS
Heart & Soul
Vampisoul/Colectivo/Bonnier Amigo
Betyg: 10

MICKEY MURRAY
Shout Bamalama and Other Super Soul Songs
Vampisoul/Colectivo/Bonnier Amigo
Betyg: 6

Det går inte ta miste på en Johnny Adams-inspelning.
   Märker man det inte redan innan, på det enorma register som hans röst förfogar över, tar man det definitivt när den oefterhärmliga falsetten någonstans i mitten eller slutet av låten skjuter till exakt rätt mängd dramatik. Det är hans slutgiltiga kännetecken, hans krona på verket, ett sublimt verktyg helt i nivå med de största av soulmusikens falsettmästare, som Howard Tate, Ted Taylor och Temptations-sirenen Eddie Kendricks. Vilket bekräftas av de smeknamn – »The Tan Canary«, »The Creole Nightingale« och »The Songbird of the South« – som han tidigt drog till sig med samma självklarhet som somliga av oss andra kan stoltsera med simborgarmärken.
   I likhet med de tre ovan nämnda sångarna slipades hans stämband i barn- och ungdomens kyrkokörer. Och det var antagligen där som Adams lärde sig att handskas varsamt med sin värdefulla röstresurs. Att inte slösa med den, inte skämma bort och trötta ut publiken, utan lägga till de där höga tonerna bara när de behövs, bara där lidelsen eller smärtan verkligen måste accentueras.
   Legenden säger att Johnny Adams upptäcktes när han sjöng gospeln »Precious Lord« liggande i sitt badkar på 3418 S. Robertson i New Orleans. Grannen en våning upp som inte kunde undgå att imponeras av den unge mannens pipa var ingen mindre än Dorothy Labostrie, som hade skrivit världshiten »Tutti Frutti« åt en annan röststark kille, Little Richard.
   Det var Labostrie som fick Adams, som dittills hade sjungit gospel mest på hobbybasis, att slå över från det sakrala till det profana när hon bad honom provsjunga en låt som hon just hade skrivit, en sugande Crescent City-tryckare vid namn »(Oh Why) I Won’t Cry«.
   Strax efteråt, 1959, spelade Adams in låten för Ric Records och det blev en lokal hit på en gång. I tätt samarbete med en vit whizkid vid namn Mac Rebennack, som längre fram skulle bli världskänd som Dr. John, följde fler inspelningar som för det mesta lät lika olyckliga och dömda som deras titlar indikerar; »Nowhere to Go«, »Life is a Struggle«, »A Losing Battle«, »Lonely Drifter«. En som imponerades var Berry Gordy som försökte värva Adams till sitt växande Motown-imperium, men när Ric-bossen Joe Ruffino hotade med att dra Gordy inför rätta togs dealen tillbaka. Med följd att Adams, som aldrig riktigt skulle hämta sig från den missade jättemöjligheten, föll in i obskyritet på små bolag där hans singlar ofta bara sålde i några hundra exemplar.
   Allt förändrades, i alla fall för ett kort tag, då den slipade skivbolagsräven Shelby Singleton klev in i handlingen. Singleton hade ett förflutet som visionär på Mercury Records där han hade jobbat med tungviktare som The Big Bopper och George Jones, lockat både Jerry Lee Lewis och Charlie Rich till underetiketten Smash och även sparkat ner rasbarriärer när han 1962 tog soulsångarna Brook Benton och Clyde McPhatter till kritvita countryfästet Nashville för att spela in. Efter att ha lämnat Mercury rivstartade han genom att inte bara köpa loss hela Sun-katalogen från Sam Phillips, han startade också etiketterna Plantation, för countrymusik, och S.S.S. International, för soul.
   Johnny Adams kom in i det Nashville-baserade s.s.s.-stallet sedan Singleton fastnat för hans några år gamla inspelning av en gammal countryklassiker. »Release Me«, som bland andra Ray Price, Kitty Wells och Esther Phillips haft framgångar med, gavs ut på nytt och gjorde snabbt väsen av sig. Vilket inte är så konstigt med tanke på att den karaktäristiska falsetten släpps loss redan i låtens upptakt. Som lyssnare är man förhäxad från första stund. Hela tagningen är en enda uppvisning i vilka hisnande höjder en soulsångare kan nå. För att inte tala om vilka naturfenomen som uppstår när det finaste av soul och country möter varandra någonstans på mitten.
   Ännu bättre skulle det bli när Singleton parade ihop Adams med ett löftesrikt låtskrivarpar som hans olika artister och etiketter skulle komma att luta sig mycket mot. I likhet med »Release Me« var Shreveport-tjejerna Margaret Lewis och Myra Smiths inte helt väsensskilda vädjan »Reconsider Me« mer country än soul, med ett arrangemang som bar spår av swamppop från Louisiana. Oavsett vilket sjunger vår vän denna ballad som om det inte har funnits några gränser någonstans, någonsin. Singeln tog sig högt upp på listorna och det såg slutligen ut som att Johnny Adams skulle ta plats bland de stora stjärnorna.
   Båda dessa klassiker finns med på den cd som de spanska fanatikerna på Vampisoul nu ger ut. En skiva som är löjligt köpvärd trots att de bytt ut originalomslaget och inte lagt ner mycket arbete på liner notes. »Heart & Soul« tar titeln och grundbulten av låtarna från det magnifika album som Adams spelade in 1969 med Singleton i producentstolen. Som bonus får vi också diverse andra av hans S.S.S.-inspelningar. Vi talar villkorslöst grym produktion, fantastiska arrangemang, förnämliga musiker och genomgående toppklass på låtarna.
   Allra störst triumfer firas i materialet som bär Lewis-Smiths signatur: chockerande starka singelbaksidan »I Want to Walk Through This World With You« (gör småflis av A-sidans inte helt nödvändiga nyinspelning av genombrottet »I Won’t Cry«), livsfarligt bluesiga minihiten »I Can’t Be All Bad« och så »Real Live Livin’ Hurtin’ Man« som måste ha specialskrivits för Adams tänjbara röst. Dessa tagningar är lätt i nivå med andra »soul goes country«-höjdpunkter som Clarence Carters Atlantic-skivor, Solomon Burkes »Proud Mary«-platta på Bell, Candi Statons Fame-inspelningar och det mesta med Arthur Alexander.
   I episka barndomsskildringen »Georgia Mountain Dew« påminner såväl det sydstatsromantiska texttemat som det tillbakalutat träskfunkiga soundet om titellåten på mystiske blue eyed soul-mannen Jim Fords enda album »Harlan County«, som också släpptes 1969. Ni som har hört den vet att musik inte låter mycket mer fulländad än så.
   Precis som med närbesläktade »Harlan County« hände dock inte särskilt mycket med »Heart & Soul«-LP:n. Adams vandrade otåligt vidare till en kort sejour på Atlantic, kom tillbaka till Singleton en tid, och fortsatte därefter på en rad andra bolag hela sjuttiotalet ut innan han 1978 fick en smärre succé med sin tolkning av Conway Twittys »After All the Good is Gone«. Den 14 september 1998 tog cancern livet på den in i det sista aktive Johnny Adams.
   Om Johnny Adams är ett av soulhistoriens främsta kultnamn blev en annan av Shelby Singletons artister, Georgia-sonen Mickey Murray, på sin höjd något som nämns i slutet av en fotnot.
   Murrays period på S.S.S. är föremål för en annan Vampisoul-cd uppkallad efter hans största hit från 1967, covern på Otis Reddings Little Richard-pastisch »Shout Bamalama«. En låt som han i ärlighetens namn gör en rätt tam version av.
   Det är i stället i de lugnare stunderna som den här James Brown-liknande soul shoutern känns unik; när han ger övergivenheten ett ansikte i spöklika »Lonely Room«, när han ömsint tolkar Johnny Aces obeskrivligt vackra »Pledging My Love« och sjunger andra ballader som »Treat Him Right« och »Am I That Easy to Forget« med en avväpnande rättframhet.
   Mickey Murray-plattan kan ni skaffa av bara farten om ni har pengar, medan Johnny Adams »Heart & Soul« är av sådan kaliber att ni måste – jo – ha den även om ni inte har råd.
PIERRE HELLQVIST

Ursprungligen publicerad i Sonic #21, februari 2005