M.Ward: Transistor Radio

M.WARD
Transistor Radio
Matador/Playground
Betyg: 8

Jag vet inte om det är för att han är den mest lågmälde av de lågmälda.
   Men av någon anledning har M.Ward inte hamnat så mycket i centrum av den amerikanska nyfolkscenen som han förtjänar. »Transistor Radio«, hans fjärde album sedan 2000 års löftesrikt tassande debut »Duet for Guitars #2«, kan förhoppningsvis ändra på det. Speciellt som M.Ward verkar ha vunnit en hel del nya fans på turnéerna han gjort med Conor Oberst och My Morning Jacket-sångaren Jim James.
   Precis som föregångarna binds »Transistor Radio« ihop av ett mer eller mindre uttalat koncept. Den här gången om hur han som ung pojk i södra Kalifornien kunde ratta fram vilken fantastisk, utmanande musik som helst på sin radioapparat.
   Skivan är följaktligen en hyllning till de sista av de oberoende radiostationer som ännu finns kvar, de som ännu kan låta sina DJ:s spela just sina egna favoritlåtar och inte något som valts ut enligt en lyssnarundersökningsanpassad spellista från det stora mediekonglomeratet.
   Temat blir som mest tydligt i hur den numera Portland-stationerade sångaren, gitarristen och låtskrivaren glider från en genre till en annan, från en tid till en annan, från ett humör till ett annat, som ett inspirerat låturval från en radiokanal kan göra. Eller en kväll på scen med hans excentriske mentor, Howe Gelb från Giant Sand.
   M.Wards innerliga viskningar, gitarrspelet som bygger vidare på vad idolen John Fahey lånade från Leadbellys countryblues och den stenkakeliknande atmosfären av trivsamt lo-fi-knaster ger sångerna en nästan antik intimitet. Ett nostalgiskt skimmer över en storögd förundran som snart kan vara förlorad.
PIERRE HELLQVIST

Ursprungligen publicerad i Sonic #21, februari 2005