The Pogues: Red Roses For Me med flera




THE POGUES
Red Roses For Me
WEA/Warner
Betyg: 8

Rum Sodomy & the Lash
WEA/Warner
Betyg: 8

If I Should Fall From Grace With God
WEA/Warner
Betyg: 9

Peace & Love
WEA/Warner
Betyg: 5

Hell’s Ditch
WEA/Warner
Betyg: 5

Waiting for Herb
WEA/Warner
Betyg: 2

Pogue Mahone
WEA/Warner
Betyg: 2

Låten »Fiesta« är fortfarande den bästa film regissören Emir Kusturica inte lyckats göra. Det är en snabbspolning av »Zigenarnas tid«, »Underground« och »Svart katt, vit katt« på fyra minuter. Åtta irländska punkcowboys som heter The Pogues drar fram som en skenande buffelhjord. Det låter som att studion är full av mexikanska banditer, eldslukare, gycklare, tre mariachiband, en stressad ko, två vilsna tjurfäktare, lättfotade spåtanter och gringos som blivit lätt förståndshandikappade efter att ha druckit upp en tankbil Guinness. Saker går sönder, smällare, raketer och visselpipor flyger i luften och blåset skjuter från höften.
   »Fiesta« ligger på bandet största stund, albumet »If I Should Fall From Grace With God« från 1988. När gruppen började spela in demolåtar till skivan 1986 gömde de sig inuti emi Abbey Road Studios i London. De arbetade under namnet The Terry Woods Quartet på grund av diverse kontraktsproblem. Hardcoretrubaduren Steve Earle hade vägarna förbi och frågade enligt bandets instruktioner om han kunde få träffa Terry Woods Quartet. Allt kändes som en svartvit spionfilm.
   – Åh, du menar The Pogues, svarade säkerhetsvakten. Ta höger efter trapporna. Du kan inte missa dem. Halva London är redan där.
   The Pogues var åttiotalets bästa fest. En enda lång St. Patricks Day. Elvis Costello blev så förtjust i bandet att han gifte sig med deras första basist Cait O’ Riordan. Han producerade även gruppens andra album »Rum Sodomy & the Lash«.
   Uppståndelsen och uppmärksamheten var givetvis sångaren och låtskrivaren Shane MacGowans förtjänst. MacGowan föddes i Dublin, placerades tidigt på mentalsjukhus där personalen proppade honom full med valium och blev senare en märklig blandning av punkpoet, sjörövare och varelsen Gollum.
   Shane MacGowan var ofta inspirerad av Robert De Niros fiktiva förlorare. Som psykopaten Travis Bickle från »Taxi Driver« till exempel. Det sägs också att han brukade recitera långa partier från Sergio Leones maffiafresk »Once Upon a Time in America«. I sömnen.
   Hans låtar är irländska spagettiwesterns. MacGowan uppfinner en egen och poetiskt laddad mytologi där keltisk folklore, arabiska myter och spanska sjörövarhistorier smälter samman med vilda och mer samtida skrönor om horor, tjuvar och knarkare. Skrönor som MacGowan snappat upp på pubar och salooner och ute bland hemlösa på gatan.
   Samtidigt var och är han ett vrak, ett sjunket skepp på två ben, en vandrande apokalyps. Under inspelningarna av »If I Should Fall From Grace From God« försökte producenten Steve Lillywhite få Shane att sluta ta syra i studion. Alla tagningar höll på att gå åt helvete, ingen textrad blev rätt, förseningarna kostade tusentals kronor per dag. MacGowan öppnade bara sin mun – en gotisk tandkyrkogård – och avlossade sitt omisskännliga skratt: »Ksssh-h-h-ksssh-h-h-h.« Sedan försökte han övertyga bandet att spela in en tjugo minuter lång acid house-låt han just hittat på.
   Ända sedan The Pogues skivdebuterade 1984 har många trott på diagnosen att Shane MacGowan bara har sex månader kvar innan liemannen hämtar honom. Han har förmodligen fortfarande bara sex månader kvar att leva.
   – De flesta försöker hålla sig borta från livets otäckaste sidor, men Shane omfamnar dem som en galning, berättade en av MacGowans bekanta för rockjournalisten Nick Kent på åttiotalet.
   Ofta blev balladerna ett utlopp för all den extrema självdestruktivitet, all smutsig romantik och alla drömmar om ett värdigare liv som Shane MacGowan bar inom sig.
   Jag tänker på »Kitty« från debutalbumet »Red Roses for Me«. Jag tänker på »A Pair of Brown Eyes«, coverversionerna av »Dirty Old Town« och »The Band Played Waltzing Matilda« samt singeln »Rainy Night in Soho« som här ligger som bonusspår på »Rum Sodomy & the Lash«. Jag kan inte sluta lyssna på »Misty Morning, Albert Bridge« från »Peace & Love« eller »Summer in Siam« från »Hell’s Ditch«. Det låter som att Shane MacGowan ligger och rosslar blod nere i en soptunna. Allihop är vackra som sagor.
   När nu The Pogues samtliga studioskivor ges ut igen, med mängder av extraspår av varierande kvalitet, slås man framför allt av två saker.
   Dels att The Pogues spelade in två skivor efter att Shane MacGowan lämnat bandet, 1993 års »Waiting for Herb« och »Pogue Mahone« från 1995. Det är som att lyssna på Ronettes utan Phil Spector, The E Street Band utan Bruce Springsteen, The Spiders From Mars utan David Bowie och Faces utan Rod Stewart. The Pogues utan Shane MacGowan är inget annat än Östen med resten.
   Dels minns du alltid var du befann dig när du hörde »Fairytale of New York« för första gången.
   Som filmregissören Jim Jarmusch skriver i en av CD-skivornas hyllningstexter:
»I love The Pogues. I always will. They may have disbanded some years ago, but you couldn’t kill the soul of their music with a fuckin’ shovel«.
MARKUS LARSSON

Ursprungligen publicerad i Sonic #21, februari 2005