Noisettes: Wild Young Hearts

NOISETTES
Wild Young Hearts
Mercury/Universal
Betyg: 5
 
I en recension av soulsångerskan Duffys debutalbum »Rockferry« ställde en svensk musikkritiker frågan huruvida det var möjligt att skilja sextiotalets soul från Motown och Stax – enligt honom grunden för Duffys musik – från den tidens rasism och politiska kamp. Eftersom Duffy inte ville sjunga om sextiotalets amerikanska klassklyftor, utan i stället riktade sin blick mot sina egna erfarenheter från sin uppväxts Wales, upplevde skribenten hennes debutalbum som »läskigt världsfrånvänt«.
   När jag träffade Duffy, på ett glest befolkat kafé i Putney strax utanför London i slutet av januari förra året, frågade jag henne hur det kändes att omnämnas i samma andetag som legendariska sångerskor som Dusty Springfield, Aretha Franklin och Diana Ross.
   »Jag har ingenting gemensamt med dem« förklarade hon eftertänksamt, varpå en halv skolklass tonårspojkar kom inspringande genom dörren på kaféet. »Jag försöker bara sjunga om saker jag gått igenom själv. Saker jag vet någonting om.«
   Det var just det som gjorde »Rockferry« till ett relevant album. Eftersom Duffys ambition var att ställa den musikaliska kontexten i bakgrunden blev sånger som »Stepping Stone« och »Distant Dreamer« – med episoder från Duffys eget liv som självklara utgångspunkter – intressanta även för oss som vuxit upp med soulmusik från Motown och Stax.
   Noisettes kommer från Storbritannien, men till skillnad från Duffy är de ointresserade av att inkorporera geografiska erfarenheter i sin i övrigt väldigt brittiska soulmusik. I stället för att förvalta arvet efter självklara förebilder ställer sig Noisettes bredbent på motorvägen med ena foten i amerikansk radiopop och den andra i den numera ganska upptrampade fålla av brittisk soul som Amy Winehouse, Adele och just Duffy trampat upp. Shingai Shoniwa är en karismatisk sångerska, men här finns samtidigt inte en låt av samma dignitet som Amy Winehouse »Back to Black«, Adeles »Chasing Pavements« eller Duffys »Distant Dreamer« – tre av de senaste två årens främsta brittiska soulsinglar.
   Men i inledande »Sometimes« har Noisettes hittat ett rum som bara kan kallas deras eget. Någonstans mitt emellan Minnie Ripertons »Memory Lane« och Barbara and Ernies »Play With Fire«.
NIKLAS ELMÉR
2009-06-16