Levon Helm: Electric Dirt
LEVON HELM
Electric Dirt
Dirt Farmer/Vanguard/EMI
Betyg: 8
Rösten må vara tunnare – märkt av ålder och sjukdom – men är ändå precis lika uttrycksfull som när det begav sig med The Band. Om Levon Helm på den tiden var en relativt ung man med en vindbiten gammal gubbes röst är han nu i fas med sina egna år. Cancern höll på att ta honom, men han kom ut ur den kampen starkare än någonsin.
2007 års återkomst »Dirt Farmer« blev både Grammy-belönad och en överraskande stor försäljningsframgång. Roligast av allt; den var ju så bra. Djupt förankrad i den blues-, folk- och countrymylla han fostrades i som liten spoling hemma i Arkansas lågländer under fyrtio- och femtiotalet, bland bomullsfält, sumpmarker, våldsamma tornador, gropiga grusvägar och gubbar i vita lakan med hat ända upp över de rödbrända nackarna. Morfar Wheeler blev tidigt en av den unge Levons stora idoler – till hans många goda egenskaper hörde att han vägrade vika ner sig för grannskapets KKK-avdelning, ja han vågade till och med att öppet göra narr av dem.
I föräldrahemmet fanns ingen elektricitet, men de toner Levon hörde från hemmets batteridrivna radio, i bomullsplockarnas röster eller ur barnförbjudna skjul en bit bort på landsvägen gjorde ett outplånligt intryck. Det kunde vara Bill Monroe, det kunde vara Muddy Waters. Lika hänförd blev han av medicinshowerna som ofta kuskade runt med månghövdade orkestrar. Favoriten var till stordelen afroamerikanska F.S. Wolcott Rabbits Foot Minstrels, vars avrundande »Midnight Ramble«-parti gick ut på att vågade komiker, utmanande dansöser och extravaganta musiker tillsammans bjöd på prima hootchy kootchy till långt in på småtimmarna.
Levons förstahandserfarenheter av den amerikanska Södern, för att inte tala om hans utvecklade sinne för goda historier, skulle senare komma att ligga till grund för åtskilliga av de The Band-texter som Robbie Robertson enbart satte sin egen signatur under. Det kunde väl Levon leva med; svårare att förstå var att gruppens huvudkompositör med växande framgångar, alltmer välfyllda bankkonton och svullet ego valde bort kollektivet. Att Robertson prioriterade egen karriär och nyfunna Hollywood-fränder framför de långvariga vänner som en gång hjälpte honom in i rampljuset har trummisen aldrig kunnat förlåta honom för. Mer eller mindre öppet håller Levon Helm rentav sin forne bandkollega som ansvarig för att Richard Manuel och Rick Dankos liv alltför tidigt ändades. Den som vill läsa frätande ordsalvor i ämnet ska stifta närmare bekantskap med boken »This Wheel’s on Fire: Levon Helm and the Story of The Band«.
Låtar baserade på samma sorts – välgrundade eller inte – vrede hade sannolikt blivit outhärdliga att lyssna på.
Tur då att skivartisten Levon Helm lägger allt gammalt groll åt sidan. Likt »Dirt Farmer« fokuserar »Electric Dirt« på berättelser, stolthet och ursprung. Och precis som föregångaren är nya skivan inspelad med hjälp av multiinstrumentalisten och forne Dylan-musikern Larry Campbell. Om förra skivan var Arkansas-jordig långt in under naglarna verkar denna gång siktet vara inställt på hela den amerikanska Södern. »Electric Dirt« låter lika mycket Tennessee och Virginia som Mississippi och Louisiana, även om den mest av allt låter fantastisk. Anslaget är lättare och stämningen mer uppsluppen än på »Dirt Farmer«. Good time music, om än med ett ständigt närvarande stråk av vemod.
Två föga sönderspelade Muddy Waters-låtar tas långt ut i träskmarkerna. Den gamla soulstandarden »I Wish I Knew How It Would Feel to Be Free« och Randy Newmans »Kingfish«, med stråkarrangemang av Allen Toussaint, är drypande fuktiga New Orleans-drömmar. Staple Singers »Move Along Train« blir sugande countrygospel. Stanley Brothers-klassikern »White Dove« och Happy Traums »Golden Bird« är hjärtskärande stark bluegrass. En jovialisk version av Grateful Deads »Tennessee Jed« hade inte gjort bort sig det minsta på The Bands självbetitlade andra album. Nyskrivna »Growing Trade« kan vara bäst av dem alla, nästan rent »The Night They Drove Old Dixie Down«-episk…
Omöjligt är inte att det i en Woodstock-belägen lada sitter en man och känner sig ganska belåten med att en viss gitarrist aldrig har varit i närheten av att göra två så välljudande soloalbum som »Dirt Farmer« och »Electric Dirt«. Men då skadeglädje sällan leder någon vart flyttar han som snart fyller sjuttio hellre tankarna till nästa i förväg utsålda musiksession med kollegor och gott humör som han på sina egna marker arrangerar under det från uppväxten bekanta namnet »Midnight Ramble«. Hans variant av denna återkommande trivselkväll är garanterat mer rumsren än den färgstarka originalupplagan, även om grym musik och ett visst mått av hootchy kootchy in till småtimmarna ingår även här.
PIERRE HELLQVIST
2009-06-23
»Electric Dirt« släpps 30 juni.
