Minnen av, och krav på, Wilco

   Wilco har trots allt gått igenom åtskilligt sedan »Being There«-turnén. Bob Egan, Ken Coomer och Jay Bennett har lämnat bandet, Leroy Bach, Glenn Kotche, Mikael Jorgensen, Pat Sansone och Nels Cline har tillkommit – ja, längs med vägen föll även Leroy Bach bort. Medlemsbyten som i allra högsta grad påverkat den musikaliska färdriktningen.
  Av Wilco anno 1997 må blott Jeff Tweedy och trogne basisten John Stirratt återstå, men bandets låtkatalog är i dag mer varierad, intressant och imponerande på det stora hela än vad den var då. Och även om det som i dag är en tämligen harmonisk sextett på de flesta vis skiljer sig nittiotalets lika rootsrockiga upplaga av bandet är det inga problem för Wilco att inkorporera sitt förflutna i sin nutid. Ett tag, inte minst på »A Ghost is Born«-turnén, stoppades somliga gamla boogienummer in mest som en eftergift bland all atmosfärisk friformsrock och molande krautmonotoni. Men på de spelningar som banat väg för den nyligen släppta »Wilco (The Album)« verkar den senaste sättningen, som haft fem år på sig att spela in ihop sig, ha lärt sig trivas med såväl varandra som samtliga delar av Wilco-katalogen. Avgör själv med hjälp av Wilco-arkivet! Allt understrykt av att »Wilco (The Album)« låter som en nedtonad sammanfattning av hela bandets gärning. Gitarristen Nels Cline och trummisen Glenn Kotche är uppenbart överkvalificerade för så här relativt rak, enkel musik. Att Tweedy håller dem i strama tyglar är långt mer modigt än när han på »A Ghost is Born« och »Sky Blue Sky« lät nya, för honom och publiken mer oortodoxa, influenser leda Wilco ut i bitvis oprövad terräng.
  Den pågående turnéns låtlistor är en dröm för den som följt bandet en tid, från tjugotvå till tjugoåtta låtar per kväll. Tyngdpunkten ligger förstås på bandets nollnolltal, med start i »Yankee Hotel Foxtrot«-förvandlingen och framåt, om än aldrig utan betydande påminnelser om vad som förde dem dit. Från debutplattans blue eyed soul-ballad »It’s Just That Simple« och ZZ Top-boogien i »Casino Queen« till »Being There«-pärlor som Lennon-intima »Red-Eyed and Blue« och Stones-stompiga »Monday«. Från frisinnade Woody Guthrie-bearbetningar som bitterljuvt drömska »California Stars« och frejdigt ostyriga »Hoodoo Voodoo« (med ett nytt, tydligt Kotche-präglat rytmmönster och intensiva gitarrväxlingar mellan Cline och Tweedy) till »Summerteeth«-plattans klaustrofobiska praktpop i låtar som »I Can’t Stand It« och »A Shot in the Arm«.
  Fullt så expansiv spelning lär inte den i Slottsskogen bli i sommar, även om var och en gärna får börja uppvakta arrangerande Luger om att låta de senaste två decenniernas allra mest intressanta amerikanska rockband åtminstone få göra nittio minuter… Eller ännu hellre boka in riktiga konsertdatum med bandet.
  I väntan på den efterlängtade Way Out West-spelningen; en liten resumé av mina egna Wilco-minnen.

Electric Garden, Stockholm, 3 april 1997
»A.M.«-turnéns tre sverigegig sommaren 1995 gick mig tyvärr förbi. Även om jag hade varit ett halvstort Uncle Tupelo-fan så fick jag inte riktigt upp ögonen för Wilco förrän med 1996 års majestätiska dubbel »Being There«, vars storhet jag nog insåg först efter att Oscar tjatat på mig att lyssna. Och för den som gått ner sig djupt i den skivans totalrock’n’roll levde Electric Garden-spelningen upp till förväntningarna – med Jay Bennett på alla möjliga instrument och Bob Egan på överstyrd pedal steel.
  Särskilt inledningen var iögonfallande. I stället för den aktuella plattans öppningsanthem och nyckelspår »Misunderstood« eller någon av gruppens alla publikfriande rockrökare körde man en svit av vackert böljande mellantemponummer, som för att testa publiken. »Why Would You Wanna Live«, »Forget the Flowers« och »Someday Soon« fanns med där, likaså gamla Uncle Tupelo-favoriten »New Madrid«. Vissa i åskådarleden – där för övrigt Dregen, Håkan Waxegård och åtminstone en Popsicle-medlem kunde siktas – började skruva på sig. Även om det inte skulle dröja så länge innan bandet började blåsa på för fullt.
  Själv stod jag som förtrollad från början till slut, åtminstone fram till extranumren då Wilco på beprövat Replacements-manér flippade ut, bytte instrument och lät roadien Jonathan Parker gasta sönder Led Zeppelin och David Bowie. Dessförinnan hann bandet göra en rakt igenom oförglömlig tvåtimmarskonsert, med toppar i en uppsluppen version av Doug Sahms texmexfräckis »Who Were You Thinking of (When We Were Making Love Last Night)« och en exceptionellt närvarande »Red-Eyed and Blue«.
  Bakom scenen uppstod en grann krock då Wilcos spelning gick över tiden. Dansarna som skulle uppträda på nästa klubb – med S&M-inriktning – trampade otåligt runt i kulisserna i höjd med att fem svettdrypande rockmusiker och deras lätt upprymde roddare dundrade in med lätt förvånade ansiktsuttryck.
  Det var nu bara en i raden av märkliga episoder på den här europavändan. Det var party på scen, överlag modstulet och tumultartat bakom scen. Jeff Tweedys senare så famösa ångest- och migränattacker hade nämligen börjat göra entré. Föga förbättrades av att de andra medlemmarna undan för undan drogs med, in i ett dimmigt virrvarr av självtvivel, bedövande preparat och allehanda utlevelser.
  Inget av detta märktes när jag hängde omkring i deras loge före spelningen, inte mer än att både Jeff Tweedy och Jay Bennett såg ut som härjade gosedjur.
  På uppdrag av min dåvarande arbetsgivare Sound Affects var det ursprungliga önskemålet en intervju med sångaren, på vilket skivbolagssvaret blev ett avslag. Att Tweedy på väg till Sverige, ombord på färjan mellan Puttgarden och Rödby, råkat ut för en seriös mental härdsmälta spelade säkert in, även om jag inte visste något om det då. Bakom scenen skymtade jag honom bara som snabbast, det var då han och de andra kom fram och hälsade där jag satt i ett hörn med bandets dreadlockfriserade gitarrist. Med denne snackade jag mest om hans tid i melodikänsliga rummelrockarna Titanic Love Affair, som jag hade en lyssnarrelation till innan jag brydde mig om vem Jeff Tweedy var. Jay Bennett – som sorgligt nog gick bort i maj, åtta år efter att han fått kicken ur bandet där han länge var sångarens viktigaste bollplank – var nog den mest tillbakalutade musiker jag träffat, långt ifrån det hyperaktiva kontrollfreak han vanligtvis lär ha förvandlats till i studion.
  Man vill gärna tro att hans avslappnade själ bidrog till att hålla honom oskadd från de dussinet bilkrascher som han utan bälte var inblandad i. En överdos sömnmedel gav honom evig vila efter många år av höftproblem och en efterhängsen bitterhet som strax innan bortgången resulterade i att han stämde sin forna vapendragare för uteblivna royalties. Då, 1997, hade Jay Bennett fortfarande bara vänliga saker att säga om sin bandkamrat.
  – Hans texter är väldigt ärliga, han är inte rädd för att göra stora statements. Jag menar, rader som »I was maimed by rock and roll/I was tamed by rock and roll/I got my name from rock and roll« skulle kunna låta fåniga om de kom från vem som helst annars, men på något sätt lyckas Jeff alltid ro det i hamn.

Obaren, Stockholm, våren 1999
Inför en specialinbjuden mingelpublik huvudsakligen bestående av journalister, branschfolk och musiker (Mauro Scocco! Conny Bloom!!) gjorde Jeff Tweedy och Jay Bennett ett akustiskt så kallat showcase. Duon, som egentligen var i stan för att ge intervjuer, hade rätt lite förståelse för att det stockholmska mediabruset lika mycket ville surra och synas som att stå och lyssna på ett par slitna amerikaners svårmod i ett hörn av en stureplansbar. Tweedy, som i liknande sammanhang jämt haft svårt att hålla tungan i styr och humöret på topp, kunde givetvis inte låta bli att kommentera det allmänna ointresset: »Eftersom alla som är här förmodligen jobbar i musikindustrin förstår och respekterar jag att ni måste prata även mitt i låtarna; ni har säkert en massa affärer ni måste slutföra just i kväll…«
  De av oss som klarade av att fokusera på de långväga gästerna fick ta del av intimiteter som »Via Chicago«, »She’s a Jar«, »A Shot in the Arm« och andra »Summerteeth«-låtar, som i en sorlig inramning långt utanför skivans lite studioinstängda sixtiespop framstod exakt så störda som de faktiskt också är.
  I anslutning till detta besök intervjuade jag både Jeff och Jay. De satt på ett hotellrum så inrökt att det tog mig tio minuter att genom giftmolnen lista ut vem av dem som sa vad. Kollegor som träffade radarparet vid samma promotiontillfälle vittnar om att »Jeff var den svåre, Jay den trevlige«, även om jag nog måste tillstyrka att båda var tämligen medgörliga, för att inte säga lättsamma. De skämtade om Tweedys buttre gamle Uncle Tupelo-kollega Jay Farrar, sig själva och om No Depression-stämpeln de aldrig tycktes kunna bli kvitt trots den remarkabla bredden på »Being There«, trots att materialet på »Summerteeth« de facto stod The Beach Boys allra närmast.
  För en utomstående verkade Tweedy och Bennett stå nära varandra, mer som vilka vanliga polare som helst än som bandkamrater. Skivan som de vid tillfället lanserade var deras främsta gemensamma skapelse. Tweedy har flera gånger intygat att den aldrig hade blivit vad den blev utan Bennett idoga insats. Men, det hade varit en prövande process. Exempelvis höll Bennetts maniska perfektionism och notoriska förmåga att ta på sig mer jobb än vad som är rimligt att ro i land på att driva bandkollegorna till vansinne. En föraning om vad som väntade runt hörnet så god som någon.

Roskilde-festivalen, 2 juli 1999
Jeff Tweedys hälsa och humörsvängningar var allt annat än på topp vid den här tiden, sammanbrotten duggade tätt. Inget förbättrades av att skivbolaget hade svårt att få den av popmelodier proppfulla »Summerteeth« spelad på radio och att interna spänningar ständigt löpte risk att brista ut i öppna bråk.
  På Roskilde-festivalen höll sångaren masken ganska dåligt. Denna soliga danska eftermiddag var hans ansiktsuttryck sammanbitet, närapå plågat, och även om han mot slutet försökte med »det är alltid ett nöje att spela här i Roskilde, tack för att ni ville ha oss här igen« hade hans uppsyn, likaså hans tonfall, talat ett annat språk.
  Sedan »Being There«-turnén hade Bob Egans steelgitarr ersatts av multiinstrumentalisten Leroy Bach, vars anpassningsbara natur var ett perfekt komplement till Bennetts aldrig sinande myriad av idéer. Gruppen började med en högljudd, aningen uppskruvad »I’m Always in Love« och gjorde sedan till många ditresta fans besvikelse ett typiskt komprimerat festivalset om blott fjorton låtar, merparten från »Summerteeth« och »Being There«. Musikaliskt var det annars kanon – »Christ for President« lät som hämtad direkt från »Highway 61 Revisted«, »We’re Just Friends« den typ av ömtålig pianoballad som John Lennon gärna hade fått vika ännu mer av sin solokarriär åt och John Stirratts harmonisång i låtar som »I Got You (At the End of the Century)«, »She’s a Jar« och »Can’t Stand It« gav den där extra nerven som annars brukar vara ökänt svår att uppbåda i ett festivaltält på blanka eftermiddagen.

Lupo’s Heartbreak Hotel, Providence, 24 april 2002

Bowery Ballroom, New York, 25 april 2002
– Innan spelningen i kväll måste jag gå ut och köpa skivan, jag kan knappt tro att den faktiskt är ute nu. Måste känna på den, titta på den. Sedan kommer jag väl gå och sälja den…
  På femtonde våningen på Biltmore Hotel i Providence satt en allmänt lättad Jeff Tweedy, med cigarett, Coca-Cola och fötter som inte kunde vara still. På ett bord stod en laptop, på golvet låg en gitarr slängd. Utanför fönstret var förmiddagen solig men blåsig. Hans rum var betydligt större än mitt, några våningar ner på samma hotell.
  Den här gången tog det en stund att komma honom inpå livet; han hade inte längre jargongen med Jay Bennett att falla tillbaka på, var länge avvaktande och möjligen lite förbryllad över uppståndelsen kring det nya albumet.
  Nästan ett år försenat, på grund av ett i dag synnerligen väldokumenterat skivbolagsbråk, har länge omhuldade »Yankee Hotel Foxtrot« slutligen släppts dagen innan vi ses. I New York, där jag just varit, är albumet massivt skyltad i skivaffärerna.
  Förutom att plattan kom att ge bandet en ny musikalisk profil skulle det omsider sälja drygt dubbelt så mycket som någon av föregångarna (trots eller tack vare att bandet på sin sajt låtit fansen lyssna på låtarna i streamad form) och skänka dem en helt annan medial tyngd. Därutöver klarade Wilco av att få betalt för plattan två gånger – av samma skivbolag. Då Warner-ägda etiketten Reprise vägrade ge ut den tog i stället likaledes Warner-ägda Nonesuch över utgivningen.
  Vägen fram till det remarkabla mästerverket blev en prövning i fler betydelser än så. Redan inför inspelningarna hade humörhöjande trummisen Ken Coomer fått kicken, för att ersättas av den mer avantgardistiskt sinnade Glenn Kotche. Sistnämnde (»I fell in love with the drummer«, ni vet) kom tillsammans med Jeff Tweedys nyfunne vän, producenten och ljudtrixaren, Jim O’Rourke att pånyttföda – eller om frigöra är ett bättre ord – Wilcos frontman. Vänskapen och samarbetet med dem bidrog i allra högsta grad till att »Yankee Hotel Foxtrot« lät som den gjorde.
  Inte alltid till belåtenhet för Jay Bennett, som på »Summerteeth« och Billy Bragg-samarbetena »Mermaid Avenue« och »Mermaid Avenue vol. II« hade varit  självklar musikalisk motor. Nu hade han svårt att acceptera att delar av det mest  lättillgängliga materialet – »Magazine Called Sunset«, »Cars Can’t Escape«, »Alone«, »Venus Stop the Train« – skulle exkluderas på den färdiga skivan. Över huvud taget stod hans uttalade »låttänk« i viss konflikt med Tweedys uppfattning om att vissa offer måste göras in the name of enhetlig albumkänsla. De infekterade inspelningarna resulterade till slut i att även Bennett fick lämna bandet, till mångas förvåning.
  På turnén som följde saknades också gitarristens karaktär, stil och passion. Wilco – nu en kvartett bestående av Tweedy, Bach, Stirratt och Kotche (icke inräknat effektmaestron Mikael Jorgensen, som än så länge fick hålla till vid sidan av scen) – klarade utan större problem av att ersätta Bennetts musikaliska roll men var plötsligt lite mindre spännande att titta på. Den största visuella tilldragelsen stod att finna i Kotches infernaliska arbetsinsats och kreativa utsmycknader vid trummorna.
  De här konserterna var också speciella på så vis att publiken, tack vare Wilco-sajten eller vida spridda bootlegs, kunde alla nya låtar, från »I am Trying to Break Your Heart« till »Jesus, Etc.« trots att skivan precis hade släppts. Nu för tiden, med Youtube och MySpace, inte helt ovanligt men 2002 höjde man fortfarande på ögonbrynen över sådant.
  Väl medvetna om detta faktum såg Wilco ändå till att ha överraskningar i rockärmen. Providence-spelningen inleddes med en åtta minuter lång version av »Not for the Season«, en vidunderlig skapelse som först året därpå såg dagens ljus – då som »Laminated Cat« på Loose Fur-skivan som Tweedy gav ut med Glenn Kotche och Jim O’Rourke. Bland extranumren framfördes den bedårande folkballaden »When the Roses Bloom Again«, som Jeff Tweedy hade arrangerat till »Mermaid Avenue« i tron om att det var en Woody Guthrie-text men som visade sig vara en gammal Tin Pan Alley-låt och därmed föga lämplig för skivan ifråga. Och efterföljande kväll i New York spelades den utdragna, krautpulserande »Spiders (Kidsmoke)«, som först två år senare skulle dyka upp som centralt stycke på »A Ghost is Born«.
  Tweedy var nog mer uppsluppen i New York – knäppte upp skjortan för att visa sin t-shirt med Napster-motiv – och bandet mer avslappnat, men atmosfären på det stora hela mer förväntansfull och laddad i Providence.
  Det var vid de här båda spelningarna som jag fullt ut förstod vilken publikfavorit »Mermaid Avenue«-numret »California Stars« gått och blivit. En lika älskvärd som vemodig »stå och skråla i varandras famn«-hymn som bandet alltid dragit sig för, men som det här landet, inte minst de irländska ättlingarna här på ostkusten, alltid vurmat för. Det var trots allt den här sidan av USA som U2 först erövrade…

Münchenbryggeriet, Accelerator-festivalen, Stockholm 8 juli, 2004
En del av mig gillade ju den här spelningen också. För de Television-förtrollande gitarrpassagerna. För att bandet – nu en sextett bestående av Tweedy, Stirratt, Kotche, Jorgensen, multiinstrumentalisten Pat Sansone och gitarrfantomen Nels Cline – är en unik rockmaskin med långt fler växlar än vad de i regel väljer att använda. För det nollställda uttrycket och det torra soundet, fjärran från »Being There«-turnéns »köttiga« utlevelser.
  Ändå, den tolv låtar långa spelningen var en närmast oförskämt komprimerad variant av fullängdsshowen. Bara några kvällar tidigare i Paris framfördes tjugotvå låtar, däribland favoriter som »The Lonely 1«, »California Stars« och »Via Chicago«. Den typen av befriande – för dynamiken, men även emotionellt – återblickar fanns det inte utrymme för i Stockholm (eller Göteborg, för den delen). Låtlistan fann sig djupt förankrad i »A Ghost is Born« och »Yankee Hotel Foxtrot«, i flera fall det minst inställsamma från dessa skivor. Ett statement i sig, möjligen för att brösta upp sig på en indiefestival av Accelerator-snitt.