Reigning Sound: Love and Curses

REIGNING SOUND
Love and Curses
In The Red/Border
Betyg: 6

Det säger något om det här bandets lite hemlighetsfulla kapacitet och ovilja att spela med i det vanliga spelet att deras bästa skiva är en med inspelningar som inte kom med på något av deras vanliga album.
  2005 års »Home for Orphans« samlar covers, uddaspår och avskalade versioner av låtar som förekommit i mer skramligt skick på tidigare Reigning Sound-plattor. Det lågmälda tilltalet, de akustiska gitarrernas stilla plock och orgeln som visslar lika vackert som någonsin den på »Visions of Johanna« för oss närmare Greg Cartwright och all melankolisk genialitet i hans låtskrivande än någon annan platta han varit involverad i. Då handlar det om en man vars diskografi förutom grymma Reigning Sound-plattor som »Time Bomb High School« (2002) och »Too Much Guitar!« (2004) även rymmer insatser i betydelsefulla garagepunkstökare som Oblivians och Compulsive Gamblers.
  Men det var med »Home for Orphans« som åtminstone min egen bild av Cartwrights förmåga och gärning vidgades. Den passionerade skivsamlardåren och gläfsrockaren kändes där plötsligt som något mer än ännu en manisk Memphis-best; ja, en alldeles vanlig människa med sinnen som är både ömsinta och kolsvarta. I musiken flöt folkrock, soul, country, rock’n’roll och smågubbiga grubblerier ihop så där obekymrat som de alltid har gjort hos favoriterna man allt oftare kom på sig själv att referera till i samband med Cartwright: Bob Dylan och Gene Clark, i viss mån även Dan Penn och självaste Charlie Rich.
  Om undertecknad fick bestämma skulle Reigning Sound-chefen leverera den sortens prestigelöst intima inspelningar i all evighet, de är svårt beroendeframkallande och alla som åker dit vill som bekant bara ha mer. Även om jag knappast skulle klaga om han fortsatte att ge oss vådliga punch efter punch-praliner i stil med skivans föregångare heller.
  Kruxet med »Love and Curses« är att den är varken eller. Och man borde kanske ha sett det komma. Läget var nämligen likadant härom året på Shangri-Las-sångerskan Mary Weiss mindre lyckade comebackalbum »Dangerous Game«, som Cartwright stod för det mesta på.
  På »Love and Curses«, där några av låtarna från Weiss-skivan repriseras, hamnar den trettionioårige trebarnspappan precis som då i ett lite hämmat mellanläge. Där det ska vara röj saknas det riktigt tryck i ljudbilden, där det ska vara souliga stämningsserenader lyser de där förebådande melodierna Cartwright tidigare tycks ha haft outtömliga förråd av med sin frånvaro.
  Missförstå mig rätt, här saknas inte bra låtar. Magnifika »The Bells« har ett klassiskt rockdriv som få band av i dag, inklusive The E Street Band, behärskar. I »Banker and a Liar« skymtas den dramatiske storyteller Cartwright gärna fick vara ännu oftare. »Call Me« är flämtande handklappsdriv värdigt någon som de facto har en The Big Bopper-LP inramad på väggen.
  Ändå, för att finna oförglömligheter som »Funny Thing«, »Find Me Now«, »Straight Shooter«, »Medication Blues #1«, »What Could I Do?«, »We Repel Each Other« och »If You Can’t Give Me Everything« tvingas man leta en bit bakåt i Reigning Sound-katalogen.

  Det gör man nu gärna, bara det att det jämt har varit så lätt att trivas i nuet med det här bandet.
PIERRE HELLQVIST

2009-08-28