The Clean: Mister Pop




THE CLEAN

Mister Pop

Morr/Bonnier Amigo

Betyg: 6

 

Nyligen släppte The Bats sin comebackskiva »The Guilty Office«. Och nu återvänder även ett annat inflytelserikt åttiotalsband från Nya Zeeland med ett nytt album.

  Förutom att The Bats och The Clean i många år delade skivbolag, klassiska Flying Nun, kommer båda banden från sydön (Christchurch respektive Dunedin) och har en medlem gemensamt. Robert Scott är huvudfigur i The Bats men har en mer anonym profil i The Clean, bakom bröderna David och Hamish Kilgour.

  Vill man förstå varför den nyzeländska scenen – och särskilt The Clean – tände lågor hos Pavement och Yo La Tengo och ständigt hittar nya fans rekommenderas först och främst samlingen »Anthology«. Där finns många guldkorn från när det begav sig, vinglig indierock och charmerande poplåtar som fortfarande framkallar leenden och biter dig i öronen.

  »Mister Pop« är en trevlig comeback. Jag mår bra av de tio låtarna, nynnar med i sextiotalsdoftande låtar som »Are You Really on Drugs?« och »In the Dreamlife You Need a Rubber Soul«, hojtar »Go-Betweens!« under »Back in the Day«, och vaggas in i hypnotisk slummer av den krautmonotona »Moonjumper«. Och med en färsk Yo La Tengo i ryggsäcken är det slående hur lika banden kan vara. Om The Clean har Ira Kaplan sagt att det inte finns något annat band han har lyssnat på med samma kärlek de senaste tjugofem åren, och fyra–fem av låtarna på »Mister Pop« kunde vara hämtade från en skiva med det amerikanska syskonbandet.

  Ett exempel är den avslutande vackra, spegelblanka balladen »All Those Notes« som seglar genom natten, tassar runt alla som sover, försvinner in i en dröm. Den är fin, stannar kvar.

  Alla låtar har inte samma dragningskraft, flera är alltför undanglidande.

  Men det finns alltid plats för David Kilgour. Han har en egen ton som genomsyrar hans soloplattor och allt med The Clean, så även »Mister Pop«.

PM JÖNSSON

2009-09-15