David Sylvian: Manafon
DAVID SYLVIAN
Manafon
Samadhi/Playground
Betyg: 9
Vilken är David Sylvians mest intressanta period?
Gamla nyromantiker vill säkert lyfta fram Japan med sista albumet »Tin Drum« (1981) som kreativ kulmen. Folk med progrockböjelser kanske menar att sidoprojekten med Robert Fripp, Holger Czukay och Ryuichi Sakamoto är bortglömda pärlor. Några pekar säkert på 1999 års album »Dead Bees on a Cake« och snarlika »Snow Borne Sorrow« som Sylvian gjorde med brorsan Steve Jansen och Burnt Friedman under namnet Nine Horses för fyra år sedan. Flertalet hävdar nog att det är soloalbumtrilogin från åttiotalet – »Brilliant Trees«, »Gone to Earth«, »Secrets of the Beehive« – som är allra bäst.
Och så har vi den nuvarande fasen där David Sylvian arbetar med improvisationsmusiker och letar sig in i en annan klangvärld. Det började med »Blemish« och fortsätter med »Manafon«.
2003 års »Blemish« var en nystart på flera sätt, Sylvian hade lämnat skivbolaget Virgin efter många, många år, befann sig mitt i en uppslitande separation, och ville pröva nya musikaliska utmaningar. Christian Fennesz och improvisationsgurun Derek Bailey skickade musik via internet, Sylvian arbetade med automatisk skrift, använde mer elektronik än tidigare.
Det är två lysande album. »Manafon« är rentav ännu bättre än »Blemish«. Arbetssättet är något udda. Vid tre tillfällen 2004–2007 samlade Sylvian ihop musiker. Han lät dem spela, improvisera, utan att ge dem några riktlinjer. Under sju–åtta dagar i Wien träffades folk från bandet Polwechsel samt Christian Fennesz och den brittiske veteranen Keith Rowe. I Tokyo gjorde en kvartett (Otomo Yoshihide, Sachiko M, Tetutzi Akiyama och Toshimaru Nakamura) några sessions. Och till sist improviserade några musiker i London, bland annat saxofonisten Evan Parker och pianisten John Tilbury. David Sylvian tog med sig materialet hem till New England, valde ut särskilda moment, klistrade ihop musik och la på sin röst. Flera av texterna skrevs snabbt, för att fånga en tanke, behålla improvisationskänslan även i orden.
Krånglig musik? Nej. David Sylvians sång är ungefär som vanligt, skillnaden är att det inte är några trummor, ingen rytm, och få vanliga pop/rock-färger. Flera av musikerna har sysslat mycket med tyst, minimal improvisationsmusik som ibland kallas för reduktionism – eller, i Japan, onkyo. Det finns spår av konstmusik, särskilt i John Tilburys pianospel. Japanerna – med Otomo Yoshihide i spetsen – lägger till elektroniska signaler, sinustoner, stråkar från skivspelare, korta gitarrhugg, mystiska ljud.
I min värld, jag lyssnar mycket på sånt här, är det här flera av världens bästa musiker, och det anmärkningsvärda är hur bra Sylvians röst fungerar i sammanhanget. De spelar tyst, det finns utrymme för sången, på ett par låtar är det svårt att föreställa sig att sång och musik inte har spelats in samtidigt. Rösten ligger överst, orden är tydliga, men balansen mellan röst och instrumenten är suveränt utmejslad.
Även om han har arbetat med automatisk skrift är femtioettåringens lyriska ådra i toppform. Typiska Sylvian-ämnen som sökandet efter religion dyker upp i den första låten, »Small Metal Gods«, men nu är det besvikelse och tvivel som är i centrum. Här finns spår av våld. Kanske inga direkta politiska texter som i »World Citizen« som David Sylvian och Ryuichi Sakamoto skrev till filmen »Babel« härom året, men en krypande känsla av 11 september-osäkerhet präglar några låtar. I titelspåret och »Emily Dickinson« använder han sig av två författare som metaforer, den förstnämnda handlar delvis om R.S Thomas, poet och präst från Wales. Det är texter som stannar kvar, som man vill återvända till.
David Sylvians mest intressanta period?
Det är nu. Jag tycker det. Han har aldrig varit bättre. Med »Manafon« har han i ännu högre grad närmat sig två andra brittiska storheter, som aldrig tittar tillbaka: Scott Walker och Robert Wyatt.
PM JÖNSSON
2009-09-22
