Langhorne Slim: Be Set Free
LANGHORNE SLIM
Be Set Free
Kemado/Border
Betyg: 6
Fylleskrålande folkblues framstod plötsligt som det nya väsentliga på ett sätt som inte har varit fallet sedan Violent Femmes fick hela mellanvästernuniversitet att dansa och livskrisa samtidigt. Japp, det är Langhorne Slims självbetitlade fjolårsalbum som åsyftas. Skivan som täckte in allt ifrån den vindlande »Restless« till besinningslöst vackra »Colette« och det mesta där emellan.
En liknande balansakt, mellan det obekymrat snubblande och det dramatiskt livsdefinierande, rodde han för övrigt i land skapligt säkert även på den skivans föregångare, 2005 års »When the Sun’s Gone Down«.
Med åren har Philadelphia-killen spelat sig till en trogen och sakta men säkert växande livepublik som kan hans texter, karaktäristik och allt större tilltro på det egna uttrycket. I förväg kändes »Be Set Free« helt klart som skivan som skulle ta honom till nästa nivå, som skulle få denne tjugonioåring att bli nyfolkscenens poster boy-motsvarighet till Rufus eller Ryan.
Det finns dock skäl att tvivla på att det blir så.
Utförandet är rätt. Langhorne Slim tar sin grej vidare. Den tidigare så spartanska musiken hintar nu ibland rentav åt det orkestrerande, arrangemangen är på det stora hela mer förfinade. Allt känns färdigare, säkrare, vuxnare, lugnare och… lite tråkigare. Det har mindre med det ökade måttet av elegans att göra och mer att av det som brukade vara hans allra främsta tillgång – intensiteten och livsgnistan som lyssnaren omöjligen kunde ignorera – märks nu knappt inget alls.
Nästan alla låtar står och stampar, kommer inte vidare, sannolikt för att de saknar vetskap om vart de egentligen ska ta vägen. Langhorne Slim skulle nog behövt att ta lite längre tid på sig med den här skivan.
PIERRE HELLQVIST
2009-09-29
