Dizzee Rascal: Tongue n’ Cheek

DIZZEE RASCAL

Tongue n’ Cheek

Dirtee Stank/PIAS

Betyg: 3

Allt har sin tid. 

Sensommaren 2003 bosatte sig paparazzifotografer och sabeltandade journalister utanför Dylan Mills mammas hus i östra London. Alla ville de ha en bild och ett par ord från hennes artonårige son. Han som just då, med sin mix av hiphop och brittisk dansmusik under namnet Dizzee Rascal, skakat om hela öriket från Plymouth i söder till Shetlandsöarna i norr.

Det var lätt att förstå uppståndelsen.

»Boy in da Corner«, det senare Mercury Prize-vinnande debutalbumet, var lika urbrittiskt som någonsin, säg, »Brideshead Revisited« och bars fram av Mills unika röst som talade för så väl Storbritanniens fattiga unga svarta som för de något äldre som bara ledsnat en smula på Basement Jaxx allt osmakligare utsvävningar.

Sedan har det gått lite lätt utför.

Inte när det kommer till försäljning – där har Dizzee Rascal långsamt blivit allt populärare och i alla fall tagit sig upp i topp på alla möjliga brittiska mätbara listor – utan när det kommer till själva musiken.

Efter »Boy in da Corner« har den nämligen blivit dummare och dummare och mer och mer tett sig som en brittisk motsvarighet till – och Gud, varför minns jag det här? – Infinite Mass samarbete med Dregen.

Fjärde albumet »Tongue n’ Cheek« må ha ett par fina passager med hiphouse där det känns som att Dizzee Rascal tagit ett steg bakåt för att ta två framåt.

Men det här är ändå bara ett par passager.

Mest är det bara en sorglig uppvisning i hur Mills, som en gång för länge sedan skrev undergroundhiten »I Luv You« om ett så viktigt ämne som tonårsgraviditeter, i dag har lika lite att säga som Adam Tensta. Detta över en hopplös fond av hiphop, rock och urtvättad armand van heldensk dansmusik som skapat för EA Sports-spel.

MARCUS JOONS

2009-10-06