Paul Westerberg: PW & the Ghost Gloves Cat Wing Joy Boys [EP]

PAUL WESTERBERG
PW & the Ghost Gloves Cat Wing Joy Boys [EP]
Dry Wood
Betyg: 6

Det som först var väldigt, väldigt förlösande och uppfriskande börjar alltmer kännas som en ursäkt för att slippa anstränga sig.

På nittiotalet gjorde Paul Westerberg tre ambitiösa soloalbum med vidlyftig budget och stora förhoppningar från de inblandade skivbolagen att hos den stora publiken förankra bilden av honom som en Rod Stewart med hjärna.

Det gick åt skogen.

Sedan dess har den folkskygge Minneapolis-mannen ägnat i princip hela nollnolltalet åt att, ibland under aliaset Grandpaboy, utforska hit or miss-impulsiviteten som ofta kännetecknade skivinspelningar och liveuppträdanden med hans forna band The Replacements.

Till en början med magnifikt resultat, 2002 års inspirerade »två album på en gång«-giv – »Mono« och »Stereo« – kan lätt mäta sig med hans omhuldade åttiotalskatalog. Det var uppenbart att det krävdes bussimpla källarproduktioner för att hans musik åter skulle bli lustfylld. Därefter har det varit desto mer skakigt att följa honom. Som det lätt blir när artister får totalkontroll över sin utgivning, när de ges frihet att spontansläppa minsta lilla antydan till låtidé.

Man tvivlar inte på att Westerberg själv har haft kul under de här DIY-åren, men det behöver inte vara likställt med att det alltid utmynnat i oförglömligheter. Längs med vägen har man som lyssnare börjat sakna den koncentration, känslighet och eftertanke som präglade hans nittiotalsplattor. En saknad som understryks av sexspårs-EP:n »PW & the Ghost Gloves Cat Wing Joy Boys«. Ännu en »jag spelar in hemma, jag spelar så gott som alla instrument och jag spelar inte längre med i något branschspel«-utgåva enbart ämnad åt de närmaste sörjande.

Det som denna gång inger visst hopp är att låtarna är rätt bra – inte fantastiska men tydliga ekon av hans kapacitet. Flertalet leder i en lite mer strukturerad riktning. Det som sannolikt krävs för att rensa upp, renodla och få Paul Westerberg – som fyller femtio kommande nyårsafton! – att sluta göra musik bara för sig själv är en riktig producent, riktiga musiker och ett riktigt skivbolag. Ja, allt det där man en gång i tiden önskade att han skulle komma bort ifrån. Det som var rätt då är inte nödvändigtvis rätt nu.
PIERRE HELLQVIST
2009-10-06