Diverse artister: Crayon Angel – A Tribute to the Music of Judee Sill




DIVERSE ARTISTER

Crayon Angel – A Tribute to the Music of Judee Sill

American Dust/Border

Betyg: 6

 

»Crayon Angel« är en ganska typisk tribute-platta. Hälften av låtarna är bra, hälften sådär. Vissa artister håller sig relativt troget originalet, andra försöker göra något nytt, utgå från kärnan och ta det vidare.

Judee Sill var en udda fågel på Kaliforniens singer-songwriterscen. Vi är många som upptäckt den otursförföljda sångerskan efter återutgåvorna för några år sedan av Sills två album »Judee Sill« (1971) och »Heartfood« (1973) samt »Dreams Come True« bestående av ett tidigare outgivet tredje album och demos, så en hyllningsskiva känns inte särskilt överraskande.

Det ovanliga är två låtar som aldrig tidigare spelats in men text och noter har bevarats, och först nu bryr sig någon om dem. Ett ovanligt grepp, omöjligt att veta hur Judee Sill hade tänkt att göra låtarna. Bill Callahan drar ut »For a Rainbow« i över åtta minuter, men den berör inte på långa vägar som hans lysande album från i år. Beth Orton går en annan väg, på »Reach for the Sky« försöker hon att låta så mycket Sill som möjligt. Med sången, pianot, arrangemanget, ja, rubbet. Ganska bra. Och jag märker att jag har saknat Beth Orton.

Av de trogna tolkningarna lyckas Ron Sexsmith fint med »Crayon Angel« och P.G. Six byter ut piano mot gitarr på den vidunderligt vackra och sorgliga »Til Dreams Come True«. Fantastisk låt. Meg Baird från Espers ersätter pianot på »When the Bridegroom Comes« med blås, men behåller stämningen i låten. Helt okej.

De minst välkända namnen – Shalants, Princeton och The Bye Bye Blackbirds, två av dem knutna till skivbolaget American Dust – är tråkiga. Trembling Blue Stars tolkning av »Lady-O« är blek. Marissa Nadler & Black Hole Infinity försöker göra Judee Sills kanske mest kända låt »The Kiss« mystisk och småexperimentell men fastnar i ett såsigt sound.

Daniel Rossen plockar fram »Waterfall« – en pärla från demoinspelningarna på »Dreams Comes True« – och lägger till en egen ljudbild, snarlikt det han gjort med Department Of Eagles och Grizzly Bear. Inte dumt. Men allra mest imponerar Final Fantasy som tar sig an Judee Sills svåraste och mest säregna låt, »The Donor«, kortar ned den kraftigt, bygger in en lekfull pianomelodi som samsas med grundstrukturen. Lysande!

De två svenska namnen sköter sig utmärkt. Nicolai Dunger låter precis som Nicolai Dunger. Han gör »Soldier of the Heart« till sin egen skapelse, det är i princip endast texten som är kvar. Först är jag tveksam, men det är en mycket bättre tolkning än många av de andra bidragen. Frida Hyvönen är – förstås – strålande. Jag vet inte om Judee Sill är en gammal favorit eller en nyare valfrändskap, men att hon uppskattar sin sjuttiotalskollega är solklart, vill minnas att det spelades tre Judee Sill-låtar i Frida Hyvönens sommarprogram. Det känns nästan som att hon utvidgar »Jesus Was a Cross Maker«, lägger vikt vid gospelkänslan, målar den i starkare färger.

PM JÖNSSON

2009-10-27