Den lilla CMJ-rapporten
ONSDAGEN
På sin solodebut sjunger Julian Casablancas en snyggt drucken låt vid namn »Ludlow St.«, om den ökända bargatan på Lower East Side i New York. Dess intro är fantastiskt, lika krypande och obehagligt som någonsin Richard Price-romanen »Lush Life« som utspelar sig i nämnda område. Subtilt indikerar den intilliggande Chinatown, utan att riktigt hamna där. Man behöver inte lyssna särskilt länge för att förstå att man lätt kan hamna snett bland alla lockelser och inflyttade yuppies.
För en dryg vecka sedan befann vi oss där i sorlet, de vingliga bland alla de vackra. Vi fick tjata oss in på ett proppfullt Piano’s för att titta på Evan Dando.
Anders [till vakten]: »Jamen herregud, vi har ju kommit hela vägen från Sverige för att se honom.«
Vakten: [motvilligt] »Okej, gå in då.«
Väl inne i den avlånga baren fick vi i trängseln bevittna Lemonheads-sångaren med akustisk gitarr snabbspola sig igenom eviga nittiotalsfavoriter som »Rockin’ Stroll«, »It’s a Shame About Ray« och »The Outdoor Type«. Han lät i och för sig rätt bra men såg bedrövlig ut. Eller, säg så här: ryktet om Evan Dandos nya hälsosamma liv är betydligt överdrivet. Att han i erbarmligt hålögt skick rundade av med Townes Van Zandts kusliga »Waitin’ Around to Die« bör man nog ta mer bokstavligt än man egentligen önskar.
Eller så hade han bara hängt på Ludlow lite för länge.
Spelningen var en del av det årliga CMJ Music Marathon-spektaklet som under en knapp vecka äger rum på ett drygt femtiotal New York-klubbar, huvudsakligen Manhattan-belägna men även annorstädes. 2009 hörde knappast till den namnstarkaste av CMJ-upplagor, men en handfull band man är obekant med när man är där blir man jämt varse om nästföljande år.
Alldeles runt hörnet, på den lilla East Houston-baren Local 269, uppträdde dessförinnan Bosque Brown – denna kväll sångerskan och låtskrivaren Mara Lee Miller uppbackad blott av sin syster Gina Milligan – inför ungefär tolv åhörare. Huruvida det är värt att åka upp från Texas mest ensliga obygder enbart för denna glest befolkade spelning var inte upp till oss att avgöra, fullt upptagna som vi var av att uppslukas av Millers omvittnat fängslande röst och de lika enkla som effektfulla arrangemangen. Trots att jag har båda Bosque Brown-skivorna sedan tidigare köpte jag dem igen, bara för att sedan förlora dem i röran inne på Piano’s. Kom inte och säg att jag saknar en givmild själ.
Morgonen därpå, över en lax och cream cheese-bagel till skålhett kaffe, kunde vi konstatera att den jetlaggade premiärkvällen (som brukar vara den tuffaste på den här typen av fyranätterstripper) blev så lyckad tack vare att vi beslöt oss sätta hårt mot hårt genom att inleda den på Jones. Och då med varsitt stärkande glas Cajun Martini till jukeboxtonerna av George Jones »The Last Town I Painted«, Charlie Richs »I Can’t Even Drink It Away« och Sam The Shams »Wooly Bully«.
TORSDAGEN
En lite speciell dag. I den tjugofemgradiga höstsolen inledde vi dagen i Meatpacking District. Vi bestämde oss för att gå längs med relativt nyöppnade High Line, en nedlagd gammal järnvägsräls som på trettiotalet anlades i nivå med hustaken för att undvika olyckor på gatorna (tionde avenyn där godstågen dundrade fram gick då under namnet Death Avenue). Slingan som sträcker sig över åtskilliga kvarter, från Gansevoort upp till tjugonde gatan, har gjorts om till grönskande park och promenadstråk. Rekommenderas till alla som önskar ett nytt perspektiv på staden.
Sedan var det intervjudags. En rakt igenom classy Rosanne Cash berömde mina Nudie-jeans, även om hon gjorde det i tron att det var Acne, och Bosque Brown-systrarna Mara Lee och Gina visade sig vara de minst sönderintervjuade och mest blyga artister undertecknad någonsin haft nöjet att träffa. (Båda intervjuerna publiceras i Sonic #50.) För att samla de intrycken var det ett smärre måste att med Jesper och Anders dricka Bud i jättelik pappmugg bland alla polacker och sargade blue collar-karaktärer på Fleshtones Williamsburg-stationerade stambar Greenpoint Tavern – eller Rosemary’s i folkmun. Den åldrade bartendern log som vanligt inte en enda gång på hela eftermiddagen. Fast till skillnad från en annan gång undgick han i alla fall att sluta på andra sidan bardisken, åtminstone medan vi var kvar.
Utelivet på kvällen led av att det överallt visades Yankees match på vidlyftiga TV-skärmar; säkert kul för den intresserade men lätt distraherande för patologiska barturister av vårt slag. Till och med alla konserverade rockjoints kring alfabetsgatorna i Tompkins Square – Manitoba’s, Lakeside Lounge – föll till föga för sportens värld. Ändå valde vi att gå in på sistnämnda ställe, mest för att deras TV-skärm var acceptabelt liten. Ett klokt beslut, annars hade vi missat Jim Keller Bands synnerligen sympatiska och snyggt blåsförsedda gubbkepshymner. Så medan hipsterkidsen sprang CMJ-benen av sig till VOICEsVOICEs, Warpaint och The XX stod vi med varsin bourbon & cola och lyssnade på rock’n’soul i det knappa men alldeles för lite utforskade gränslandet mellan Southside Johnny och Mink DeVille. Det kändes tryggast så, vid det här laget kände vi sviterna av föregående afton på Ludlow.
Värre skulle det bli. När det var dags för nattens odiskutabla höjdpunkt – Local Natives några kvarter söderut på Mercury Lounge – var vi samtliga så trötta att ögonen gick i kors. Kunde sålunda knappt se vem som var vem då Andy och Matt från Local Natives i ett skrymsle sa »amazing!« om Sonic #49-omslaget. LA-kvintettens spelning stärkte emellertid bilden av dem som de hisnande indieharmoniernas själva kulmen. Det framgick med all tydlighet att medlemmarna inför sina spelningar med stor omsorg värmer upp stämbanden. Att deras metodiska scengroove var både varierat och smittsamt gjorde ingenting sämre.
Portland-bandet Hockey, som spelade dessförinnan, visade sig vara aningen bättre än det illa valda bandnamnet ger sken av. Förvisso mer energi och passion än vidare minnesvärda låtar, och kanske väl mycket en illa dold mash-up av all spastisk indie från nollnolltalet, men hade man bara varit på humör kunde det nog ha blivit en kul kväll med dem. Deras publik var i alla fall stor och entusiastisk.
FREDAGEN
Efter två soliga glansdagar svepte en iskall förnimmelse om den stundande vintern in. Himlen var mestadels grå och lite hotfull. Det hindrade oss nu inte från att av misstag (be mig inte förklara) hamna i Harlem där vi tjackade brända jazzskivor av en gatuhustler på 125:e gatan. Pimpoutfitstället Port-A-Bella var som alltid ett av stadsdelens mest givna stopp, även om de för tillfället hade ganska ont om riktigt iögonfallande utstyrslar.
På väg dit drack vi genuint omhändertagande Bass och Guinness på O’Reilly’s Pub på 31:a gatan och på tillbakavägen små men naggande goda Brooklyn Lager-glas på flottiga, legendariska PJ Clarke’s – Sinatras gamla stamställe som numera ägs av ett konsortium där skådisen Timothy Hutton ingår. U2-låtar som »In God’s Country« och »Trip Through Your Wires« har inte låtit så bra på tjugo år som de gjorde från jukeboxen just i denna stund på detta ställe. Det kan i och för sig ha berott på att jag med blotta förskräckelsen precis hade undkommit Jesper och Anders långt gångna planer på en utdragen Central Park-utflykt inklusive roddbåtstur. Träd och sjöar var det enda jag såg i Pälsriket under tjugo års tid, jag tänker då inte lämna Manhattan med samma bilder på näthinnan.
Dagens och hela New York-trippens självklara höjdpunkt ägde rum egendomligt tidigt på fredagkvällen några gator norr om Meatpacking District. Där, i Maritime Hotels bottenvåning, kom amphetamine rock-veteranerna Fleshtones vid halv åtta-tiden att ge en komprimerad men extravagant föreställning som fick publiken att tappa hakan av lika delar chock och hänförelse.
Mycket tack vare lokalen i sig. Med sin myriad av kolorerade rislampor, vackra valv, sensuella balkonger och spännande trappformationer är Hiro Ballroom (se bilden här intill) som hämtad ur »Kill Bill« eller valfri kung-fu-film med estetiska ambitioner. Att där få bevittna hur Fleshtones som vore de samurajer fullkomligen rusade ut på scen, fortsatte sin rockad rakt ut i publiken och därifrån fäktade på i ett tempo som borde vara omöjligt för så här pass ålderstigna män var rent overkligt i all sin konfronterande, underhållande verklighet. (Mer om denna spelning på konsertsidorna i Sonic #50.)
Medtagna av det vi just upplevt klarade vi inte av att stanna kvar ens för det återförenade Bongos skull, i stället klev vi rakt in i en taxiresa som blev lika filmisk som någonsin det vi nyss hade upplevt. Chaufför: John J, en sextioplussare som kom hit till storstan från djupaste Mississippi på sextiotalet. När vi på hans fråga om resmål svarade »Tompkins Square« blev repliken »Oh, so you’re gonna buy some drugs?« Tämligen snart insåg vi att det var läge att luta sig tillbaka och ge oss hän åt hans alltmer barnförbjudna munväder, trots att han tog kostsamma omvägar som visade sig värda varenda dollar då han började dra stories om storleken på kondomer i Vietnam och hustruns reaktion då han för första gången drog ner sina byxor framför henne…
För tredje gången i mitt liv kom jag därefter att kliva in på Lakeside Lounge till tonerna av Chip Robinson; japp, den en gång härjade gamle Backsliders-sångaren som jag 2004 ägnade en hel nätkrönika åt (och även såg på samma ställe 2005). Nu spelade han tillsammans med barägaren Eric »Roscoe« Ambel och singer-songwritern Kasey Anderson. Sistnämnde ungtupp visade sig vara gravallvarlig i överkant för vårt spirituella sinnelag men Ambel, som främst spelade låtar från sitt utsökta 1995-album »Loud & Lonesome«, levererade attityd med hjärta.
Även om inte han heller kunde mäta sig med Chip Robinson. En rungande version av favoriten »Throwin’ Rocks at the Moon«, nya gripande balladen »Fence« och framför allt den där rösten som vet hur man ska gestalta mörkret men även hoppet i oss alla – sångaren var mer taggad och jovialisk, dessutom skarpare klädd, än någonsin tidigare – gjorde att vi såg oss nödgade att efteråt stega fram till Chippen och tacka för ännu en oförglömlig afton.
LÖRDAGEN
En soft dag med Premier League-fotboll i Greenwich Village, shopping i SoHo samt nudel-, fläsk- och dumplingsmiddag i Chinatown på det av Emil Arvidson rekommenderade Amazing 66 på Mott. På kvällen struntade vi i att ränna runt på konserter, det kändes viktigare att vid bardisken på Jones salutera New York och oss själva med drinkar – Cajun Martini, Shaggy, en överjordiskt mäktig Bloody Mary – till tonerna av Slim Harpo, Creedence Clearwater Revival och Clifton Chenier.
Vi lär återvända.
