Brett Anderson: Slow Attack

BRETT ANDERSON

Slow Attack

Ear/Playground

Betyg: 3

Det är länge sedan nu, men i början av nittiotalet var Brett Anderson vitaliserande för sin samtid.

Tidsandan vittnade om grunge och bredbent arenarock. Klädda i vita silkesblusar och med luggarna nonchalant dinglande framför ögonen kom Suede att förkroppsliga förhoppningen om en ny tid. Singlar som »The Drowners« och »Metal Mickey« var motgift mot det maskulina och Brett var årtiondets frontfigur – en oemotståndlig fusion av Morrisseys läshuvud och David Bowies sexuella karisma.

I ett trevande försök att omdefiniera sig själv som artist efter att aldrig riktigt funnit sig tillrätta efter att Suede gick skilda vägar i början av nollnolltalet har Brett Anderson på sitt tredje album i eget namn gått till naturen för inspiration. Där Suedes sena album präglades av en sökt formulerad storstadsromantik präglas hans nyskrivna sånger av en lika sökt formulerad naturromantik. Med Suede återkom han gång på gång till »beautiful losers«, »astro girls« och »neon lights«. På »Slow Attack« är ledorden i stället »frozen roads«, »wheatfields« och »scarecrows and lilacs« . Men slutresultatet är inte vitaliserande för Brett Anderson som textförfattare, utan tvärtom en utdragen påminnelse om vilken ordinär textförfattare han var redan för femton år sedan.

Musikaliskt påminner »Slow Attack« alltför ofta om den tungfotade dramaturgi Suede försökte bygga upp på sitt sista album »A New Morning« – med rätta ett av det gångna decenniets mest utskällda brittiska popalbum.

NIKLAS ELMÈR

2009-11-03