Vic Chesnutt: Skitter on Take-Off

VIC CHESNUTT

Skitter on Take-Off

Vapor/ADA/Warner

Betyg: 4

Den här mannens diskografi är i värre skick än den amerikanska bolånesituationen. Ingen ordning alls. Vic Chesnutts cirka femton plattor spretar åt alla håll, ofta på en och samma gång. Ibland är det skissartad spökamericana, ibland fullorkestrerad postrock. Man måste nog älska det egensinniga tilltalet och den rustika lyriken för att stå ut.

De två senaste albumen har han spelat in i Godspeed You Black Emperors Hotel2Tango-studio tillsammans med Constellation-musiker och där har det hänt saker i Vics skapande. Vi har fått lyssna till en sorts symfoni över det södra USA:s sammanfall.

Vad är det vi får den här gången, då?

Tre exempel: »Society Sue« är en rak tra-la-la-popsång, »My New Life« är ett enda långt gnyende i falsett, »Dick Cheney« en maklig folkblues.

Men samtliga nio långa låtar på »Skitter on Take-Off« är nästan alla musikaliskt uppbyggda enligt samma mönster: Vic nära mikrofonen med sin rossliga stämma och den nylonsträngade gitarren alldeles intill. Att Jonathan Richman producerat säger ingenting. Han kan inte ha gjort mer än sänkt mikrofonstativet så att det passar i höjd till Chesnutts rullstol.

Två låtar sticker ut och det gör de som vanligt för att Vics aparta prosa tillåts äga utrymmet. Han kunde lika gärna ha lagt gitarren åt sidan och deklamerat dem. »Rips in the Fabric« är en vaggvisa om kärlek och »Worst Friend« berättar om vänner, gamla och nya, fallna och fortfarande kvar. Det är gripande och starkt och det ställer tyvärr också resterande sju spår i studions skamvrå.

TONY ERNST

2009-11-03