Louise Hoffsten: På andra sidan Vättern
LOUISE HOFFSTEN
På andra sidan Vättern
Courtstone/Border
Betyg: 7
Härom dagen när gick jag omkring med Sportradion i hörlurarna var jag var tvungen att stanna upp. Den gamla Louise Hoffsten-hiten »Yeah Yeah« drog i gång och det var som att plötsligt komma ihåg något man helt glömt av; just det, det var så här hon lät en gång. Vad tiden går.
Det har gått tjugo år sedan Hoffsten stod i skinnställ på »Yeah Yeah«-plattan och stönade sig igenom en i dag ljudmässigt daterad titellåt. Därefter var hon i många år bluesdrottning med knäckebröd i fickorna, munspelet redo och en utlandskarriär i startgroparna.
I dag sjunger fyrtiofyraåringen om livet i en sjukhussäng; »Systern ställer frågan vilken ven hon ska ta?/Blir kopplad med en slang som går till en apparat«, går texten i »Jag vet«.
»På andra sidan Vättern« är Louis Hoffstens tolfte fullängdare och för första gången sedan mitten av nittiotalet samarbetar hon med låtskrivaren och producenten Leif Larson. Precis som på föregångaren »Så speciell« har Peter LeMarc varit med och skrivit några av texterna tillsammans med Hoffsten. Det är tydligt att sångerskan den här gången gått in för att öppna upp sig för att skriva mer självutlämnande än tidigare. »Jag vet«, som handlar om hennes behandling av den helvetiskt smygande sjukdomen MS, är ett exempel. Titellåten, där hon väldigt vackert beskriver relationen till sin far, är ett annat. Ändå fastnar jag än mer för texterna till »Kände mig så vilsen« och »Mellan noll och ingenting«, som beskriver oro och tvivel i en relation som varat länge. Trassel på en stark tråd som ibland behöver tvinnas upp.
Louise Hoffsten har en röst som man gärna lyssnar på, speciellt när hon kommer så nära i vardagliga betraktelser. På förhand var det tal om en mer bluesig platta, men efter den inledande slidegitarren i »Kände mig så vilsen« blir det rent musikaliskt väldigt varierat.
Variation är något jag i vanliga fall inte har något emot. Men för mig hade en stark skiva nog blivit än starkare om Hoffsten/Larson hållit sig till en eller några få ljudbilder. Min enda invändning är att det nu blir lite spretigt på sina ställen. En låt plankar inledningsvis Cat Stevens, en annan försöker låta Coldplay i balladläge, en tredje har lyssnat lite för mycket på Joe Henry. Och så vidare. Det är bra influenser och låtarna kan jag egentligen inte klaga på. Men de kommer lite i vägen.
I vägen för en stor och modig svensk artist som vågar släppa in oss till det inre rummet.
ANDERS DAHLBOM
2009-11-10
