R.Kelly: Untitled
R.KELLY
Untitled
Jive/Sony
Betyg: 5
Oftast känns det lite beklämmande när människor slutar se artister som konstnärer, och i stället mer och mer betraktar dem som kitsch. Ofta är det oförtjänt, bara ett enklare sätt att förhålla sig till någon vars artisteri besudlats med för mycket personligt misslyckande.
Kitsch är alltid den enklare vägen ut, en form av socialt accepterad distansering från de saker man inte riktigt vill eller klarar av att förhålla sig till. Må det gälla ljusrosa plastinredning med ekon från arbetarklassen eller, som i vårt fall, en man som mött så många anklagelser om bland annat barnpornografibrott och sexuellt utnyttjande av minderåriga att vi inte utan att darra på manschetten skulle kunna hävda att de är osanna.
Men vi kanske inte behöver bortse från att R.Kelly faktiskt är mannen som givit »golden showers« ett ansikte.
Med Kells är vidrigheten kanske inte så mycket ett problem för hans artisteri, utan snarare en förutsättning för att vi ska kunna lyssna.
Frågan är om han över huvud taget hade varit intressant som artist om det inte vore för kitschens välbehövliga distans?
»Untitled« är Kellys nionde album i ordningen och även ersättare för den läckta men aldrig släppta uppföljaren till »12 Play«-trilogin från förra året: »12 Play 4th Quarter«. Flera av låtarna som fanns med 2008 finns med nu också – tyvärr inte dess guldigaste guldkorn, »Playas Get Lonely« – men med den avgörande skillnaden att R.Kelly på »Untitled« helt verkar ha övergivit det som gjorde »12 Play 4th Quarter« till hans kanske bästa skiva sedan »Happy People/U Saved Me«.
Där »12 Play 4th Quarter« var sammanhållen och logisk är »Untitled« spretig och förvirrande, där han förra året fokuserade på att renodla och framhålla den mysigt skrattretande boudoir-stämning han ju är så bra på är han nu tematiskt bortsprungen mellan att till ett taskigt klubb-beat vilja hylla den kvinnliga DJ:n (i kräkframkallande »I Love the DJ«) och att vilja befrukta en tjej för att hon påminner om hans mamma (i ja ni fattar vad-framkallande »Pregnant«).
Sångarens fullkomligt gränslösa överkompensation för vad som inte kan vara annat än ett djupt otillfredsställande sexliv är däremellan så klart både väldigt underhållande och välsjunget. De omtalade joddlingarna i »Echo« är inte bara det roligaste jag har hört på länge, det är en kitschig R.Kelly i sitt esse. Iklädd lederhosen och cornrows, wailandes mot en papier-machémodell av det kvinnliga könet. Nyskapande och risktagande på ett sätt som bara en musikaliskt riktigt begåvad person kan få att låta naturligt.
ISABEL NELLDE
2009-12-01
