Josephine Foster: Graphic as a Star
JOSEPHINE FOSTER
Graphic as a Star
Fire
Betyg: 8
För tre år sedan tolkade hon tyska artonhundratalssånger på albumet »A Wolf in Sheep’s Clothing«. Även om Josephine Foster en gång i tiden hade planer på att bli operasångerska var det ett våghalsigt, udda och spännande projekt. På »Graphic as a Star« har den svårkategoriserade sångerskan tagit sig an ett koncept som faktiskt inte förvånar nämnvärt. Hon sjunger och tonsätter tjugosex dikter av Emily Dickinson, den amerikanska poeten som knappt publicerades under sin levnad mellan 1830–1886 men som i dag betraktas som en av de största amerikanska diktarna över huvud taget.
Förutom det säregna, fria, moderna språket – svårt att tro att det är artonhundratalspoesi – har Emily Dickinsons liv fascinerat. Hon rörde sig inte långt ifrån föräldrahemmet, i Amherst, Massachusetts, levde ensam, tog hand om sin mor, skrev massor av brev, men hade ett mycket begränsat socialt liv. Poesi och litterärt skrivande var en manlig syssla, och många har använt Dickinson som exempel på den förtryckta kvinnan, applicerat feministiska teorier på hennes liv och författarskap.
Redan innan jag hade hört skivan kändes det som en lysande idé. Josephine Fosters röst och Emily Dickinsons ord borde vara en perfekt kombination. Och visst är det så. Och Foster gör helt rätt i att musikaliskt hålla en låg profil – akustisk gitarr, munspel, det är allt, rösten och texterna är i centrum. Skivan spelades in i Spanien, ibland utomhus eller med öppna fönster, fågelkvitter hörs i bakgrunden. Om man ska jämföra med hennes tidigare album ligger den avskalade folkplattan »Hazel Eyes, I Will Lead You« närmast, men här är känslan ännu mer intim. Dickinson skrev sällan långa epos, utan ganska korta dikter, ett par verser, och flera låtar är under minuten. Undantaget är nästan fem minuter långa »My Life Had Stood a Loaded Gun«, som är mycket Dylan, Baez, folkblues, sextiotal, artonhundratal, nutid. Tidlös text och musik.
Jag bläddrar i en pocketvolym med Dickinsons dikter, för att försöka få ett hum om urvalet, men ger upp. Foster har nog helt enkelt valt dikter som vaknat, fått en melodi, som varit extra angelägna att plocka upp. Hon sjunger suveränt, kan sjunga ljust men är aldrig teatral, naturlig och avslappnad, på ett plan, samtidigt som rösten följer Dickinsons syntax, pauserna i dikterna, levandegör det både kryptiska och glasklara språket.
Jag fick lust att återvända till Emily Dickinsons poesi i samband med David Sylvians album »Manafon« där en av låtarna heter just »Emily Dickinson«. Där är solitärpoeten en symbol för någon som drar sig undan, lever för sig själv, kryper in i sitt eget skal. Josephine Foster gör egentligen tvärtom, aktualiserar en artonhundratalspoet, samtalar med dikterna, lyfter fram dem i ljuset, så att vi som lyssnar kan betrakta dem på nytt.
PM JÖNSSON
2009-12-08
