Alicia Keys: The Element of Freedom

ALICIA KEYS

The Element of Freedom

J/Sony

Betyg: 6

Även en utomstående betraktare kan ganska lätt konstatera att Alicia Keys sannolikt dras med ganska få problem. Men har hon något är det att hon lite för ofta översjunger, även på ställen där hon inte alls behöver göra det – där melodin och känslorna, må det handla om sorg eller eufori, redan uttrycker allt som behöver uttryckas. En självgod gubbstrutt som Mick Jagger gör det jämt nu för tiden, särskilt på scen. Mariah Carey och Shakira har byggt hela karriärer på »för mycket«. Men Alicia Keys verkar i övrigt vara så disciplinerad, välavvägd, skolad och klok. Hon behöver ju inte. Eller så märkte hon via förra albumets superhit »No One« att det är just så man ska göra för att få hela världen att knäfalla: peka med hela handen, ingen ska ges en chans att missförstå dina känslor, alla ska kunna sjunga med. Det kanske rentav är oundvikligt att man drivs dithän när folk säger till en att man mer än någon annan förkroppsligar Det Nya Amerika.

På Keys fjärde studioalbum blir detta mest uppenbart i »Love is My Disease«, men som vanligt finns stunder då hon håller sig i ett mer tyglat skick. Sånginsatsen i lågmälda »Distance and Time« hör till hennes främsta, synd bara att produktionen är så loj. Och det säger en del om »The Element of Freedom« – ibland får inte låtarna den inramning de förtjänar, på andra ställen är artisten långt mer begåvad än sångerna i sig, stundom är ljudbilden av yppersta klass (trumljudet i »Try Sleeping With a Broken Heart« får det att glöda om högtalarna).

Mellanskiva må det vara tal om, ändå uppbärs allt av den stilfulla värdighet som vi vant oss vid och antagligen också väntar oss av en r’n’b-drottning som är fostrad på lika delar Monk och Chopin. Alicia Keys, som inte ens är trettio än, har aldrig varit i närheten av ett fiasko. Härifrån kan det egentligen bara gå utför. Det finns ögonblick då man tänker att det faktumet just nu är det allra mest spännande med henne.

PIERRE HELLQVIST

2009-12-15