Joel Alme: Waiting for the Bells
JOEL ALME
Waiting for the Bells
Razzia/Sony
Betyg: 7
Å ena sidan är väl den här musiken en pastisch. En vinglig göteborgare med högtidliga influenser söker den nostalgi som brinner med klarast låga. Man tycker att man har hört rubbet på andra ställen genom åren. Musiken har blott en avsikt: att knottra huden på den kärlekskranke.
Å andra sidan är det ett riskfyllt uppdrag. Det vore antagligen säkrare att mumla i skägget till fipplig ambient. Nu äventyrar Joel sitt namn när surmagade skribenter – jag själv inkluderad – ska anmärka på det grandiosa förhållningssättet.
Det här är Almes andra album, efter succén med 2008 års »A Master of Ceremonies«. De elva låtarna är korta, håller sig nästan samtliga inom den stipulerade Motown-treminuters-regeln. Det är blås, stråkar, hela skiten. Producenten Mattias Glavå har haft Berry Gordy-fest i studion. Vad gäller frasering och attityd ligger emellertid Alme närmre Dylan vid tiden för »Blonde on Blonde«. Det är ganska stora och avsevärda referenser vi förhåller oss till, således.
Egentligen borde man omfamna det här; en ung låtskrivare som gör musik som står i lågor. Och med första plattan gjorde jag verkligen det. Inte ens IFK Göteborgs omfamning av »A Young Summer’s Youth« kunde förstöra för den här skånske recensenten. På något vis är det mer komplicerat den här gången. Jag kan inte helt släppa loss; måste förhålla mig till musiken. Kanske är det hajpen, kanske är det nyhetens behag som försvunnit, kanske är det bara nys. Men någonting är det i alla fall.
Annars finns här samma svindlande känsla av balansgång på slakaste linan, samma vilja att fånga alla människans känslor inom ramen för den där sönderspelade vinylsingeln, samma jakt efter det som det keltiska geniet Mike Scott en gång döpte till »the big music«. Men kanske, kanske inte lika starka låtar som senast.
TONY ERNST
2010-01-19
