Gigi: Maintenant

GIGI

Maintenant

Tomlab/Border

Betyg: 7

För fem år sedan införskaffade Vancouver-bon och producenten Colin Stewart två plate-reverb av finaste årgång; Ecoplate 1 och Ecoplate 2. När dessa enorma metallskåp väl installerats i Colins studio – The Hive Creative Labs – hörde han av sig till sin låtskrivarvän Nick Krgovich.

– Nick, kan du komponera några låtar som minner om sextiotalet? bad han, ungefär.

– Och kan du sedan bjuda över några av dina musikervänner till min studio så jag kan spela in dessa låtar? Jag vill nämligen kontrollera att reverben jag nyss köpt uppför sig korrekt.

– Visst kan jag det, svarade Nick, eventuellt.

Påhittade citat till trots, från denna blygsamma begynnelse reste sig ändå »Maintenant«, Gigis fullängdsdebut. Femton spår – samtliga sprungna ur Nicks penna – över vilka en myriad olika gästartister bidrar; Rose Melberg (The Softies, solo) sjunger exempelvis en av melodierna, Owen Pallett (Final Fantasy) en annan, Mirah en tredje.

Här någonstans skulle jag med ett snärtigt omdöme kunna avsluta recensionen… om det inte vore för att Gigi håller till i en konstyttring jag då och då filosoferar kring; Brill Building-indie.

Så ursäkta mig medan jag lägger ut texten ytterligare en aning.

I Brill Building-indiens grund och botten finner vi Ronettes »Be My Baby« och Beach Boys »I Can Hear Music«. Som de flesta med smak vet; helt okej låtar. Om man säger så.

Nåväl, dessa två Greenwich-Barry-Spector-kompositioner blir sedan Brill Building-indie när de skrivs om av bokstavstrogna, tjugofemnågontingåriga och västerländska sextiotalsfanatiker. South Carolina-gänget The Explorers Club »Freedom Wind« (Dead Oceans, 2008) är ett utmärkt exempel på hur Brill Building-indie ter sig i CD-formatet. »Better Weather« (Brobdingnagian, 2002) med kanadensarna The Heavy Blinkers och engelska The Schools fyraspårs-EP »Let It Slip« (Elefant, 2008) likaså. Lägg till The Pipettes i allmänhet och Johnny Boys »You Are the Generation That Bought More Shoes and You Get What You Deserve« och vi har en genre. Fyll på den själv, efter behag.

Är då Brill Building-indie något bra eller något dåligt? Därom tvistar förstås de lärde. Några anser att hela fenomenet är en tom gest, att den talanglöses sista utväg är att nyttja »Be My Baby«-trummorna till eget gagn. I polemik med dessa tvivlare går de som inte kan få nog av ljudväggar och stämsång, i deras öron kvittar det om allt gjorts förr och då gjorts mycket bättre – huvudsaken är att det görs igen. En tredje gruppering upptar utrymmet mellan ovanstående falanger; de förstår kritiken, samtidigt kan de inte låta bli att digga saker som The Explorers Club-dängan »Do You Love Me?«.

Personligen tillhör jag diplomaterna, de sistnämnda. Vilket för mig tillbaka till »Maintenant«. Måhända är dess melodier lite bristfälliga, kanske är den på tok för jämntjock. Ändå gör den mig glad, jag tillbringar gärna tid i det förvanskade sextiotal den presenterar.

Så. Fortsättning följer. Snärtigt omdöme.

JOHAN JACOBSSON

2010-02-09