Liars: Sisterworld
LIARS
Sisterworld
Mute/Playground
Betyg: 6
Liars brukar ta steg framåt på varje skiva. Gruppens mest lyckade verk har uppstått när de pressat in låtarna i ett koncept, som på 2004 års experimentella »They Were Wrong, So We Drowned«, där artpunktrion grävde ner sig i germanska häxmyter, eller trumtemat på »Drum’s Not Dead« från 2006. Det förra, självbetitlade albumet var en splittrad historia med några lysande poplåtar och ett primitivt shoegazingsound. Ett oväntat drag. Det uppskattar jag.
På »Sisterworld« låter Liars precis som väntat. Nytt är att bandet – som bildades i konstskolemiljö i LA – för första gången har spelat in ett helt album i Los Angeles. Det är en del beats, stråkar och blås, men få intressanta scenförändringar. Möjligen har jag inte rätt nycklar för att tyda de kommentarer till Kaliforniens baksidor som färgar musiken. Men det känns som att Liars bara når halvvägs; den där sista, utlösande gnistan saknas.
Jag väntar på att något ska hända, en förlösande vändning, ett mer våghalsigt sound, men börjar i stället dra paralleller med när en annan Los Angeles-musiker, Beck, ibland fastnar i en axelryckning, när musiken känns cool utan att nå djupare in i köttet.
Det är frustrerande eftersom nästan varenda låt har lockande egenskaper. Som den suggestiva melodislingan i inledande »Scissor«, Ramones-punken i »The Overachievers«, den andra halvan i slamriga »I Can Still See An Outside World«, »Evol«-attacken på »Scarecrows on a Killer Slant« och ett par mer introverta stämningslägen.
Kanske klaffar allt live. Det återstår att se.
PM JÖNSSON
2010-03-09
