Gorillaz: Plastic Beach
GORILLAZ
Plastic Beach
Parlophone/EMI
Betyg: 8
Gorillaz borde kraschlanda ungefär nu, med sitt – ja, vad skall man kalla det – vi säger väl tredje »riktiga« album sedan 2001, i en värld där själva formatet album inte längre har relevans eller bärkraft. Det räcker med att titta i gästlistan för att känna lukten av en soppa med för många ingredienser: Mos Def, Little Dragon, Bobby Womack, Snoop Dogg, Paul Simonon och Mick Jones, Mark E Smith, Lou Reed. Plus Libanons riksorkester för orientalisk arabmusik, och några till.
Och visserligen ska hela den skräpiga plastvärld som Jamie Hewlett och Damon Albarn har byggt upp kring figurerna Russell Hobbs, Noodle, 2D/Stuart Pot och Murdoc Niccals se ut som en slags kraschlandning i Armageddon, komplett med undervattens-Hitler och Bruce Willis i videon till magnifika förstasingeln »Stylo«. Men dessa sexton låtar är ingen krasch, inget magplask, utan ett elegant svanhopp av Damon. Som sångare, låtskrivare, musiker, producent, seriefigur och drömkonstruktör.
Du förstår mig säkert om jag säger att du i resten av ditt liv kommer att bära med dig minst tre album vars musik du direkt kopplar till bilder av var du först hörde dem. Egentligen inte på grund av att drinken du drack var fantastisk, att platsen du befann dig på var förtrollande eller att förälskelsen just då omfamnade dig. Utan mer för att just de plattorna tog dig med storm, så hårt att allt stannade av i ögonblicket.
Kanske för att det du hörde radikalt förändrade din uppfattning om vad du borde gilla, kanske för att det över förväntan bekräftade något du hade hoppats men inte vågat tro om artisten. Kanske bara av den enkla anledningen att musiken var fantastisk på alla nivåer, för dig, just då. Och vi pratar förmodligen inte om någon av de där plattorna som alltid hamnar överst på monumentala topplistor.
När jag först hörde Blurs debut »Leisure« 1991 blev den just en sådan platta. Jag bär för alltid med mig dess energi, dess pricksäkerhet i popmelodier, liksom dess svackor och tidsbundenhet. Den gav mig stort tålamod med både Blur och Damon, vilket ibland har behövts. Och även om jag av olika anledningar älskar både »Modern Life is Rubbish«, »Blur« och Gorillaz-debuten så har de aldrig kunnat mäta sig med den där första käftsmällen, som bekräftades live under de första åren med Blur.
Nu står jag där igen, evigheter senare. Med en för all framtid frusen kristallklar bild av min kompis Sebastian i vårt arbetsrum en av de sista vackra vinterdagarna 2010, då hans fingrar febrilt dansade över datorns tangenter medan jag helt enkelt inte kunde få loss lurarna utan bara måste höra hela denna skiva. Måste höra Womacks ljuvliga ylande såväl som hans änglaröst igen, Reeds rörande purkna pratsång, Smiths poetiska plakatgormande. Och Damons eget vackraste ögonblick på plattan när han tar mikrofonen i »Broken«. Måste höra allt om och om igen. Även vårtorna.
Vi kan tagga det worldflirt, popopera, eklektiskt, triphop, electropop, rock eller alternativ hiphop, spelar ingen roll. Det är självlysande låtar som vandrar den allra smalaste vägen utan antydan till rädsla för att pinsamt trilla i diket. Det är både säkert och så långt ifrån säkra format som man kan komma. »Plastic Beach« är ett fullständigt genomfört äventyr.
Det är nästan så att man tror på Snoop när han i »Welcome to the World of the Plastic Beach« så soft parafraserar Gil Scott-Herons klassiska »The Revolution Will Not Be Televised« genom att säga att, jo, den kommer faktiskt att sändas live. På Gorillaz överlastade hemsida då, får man anta. Ett album med bärkraft, av en slags grupp ledd av en filur som älskar varaktig mångbottnad konst lika mycket som han älskar hits.
MARTIN THEANDER
2010-03-09
