Broken Bells: Broken Bells




BROKEN BELLS

Broken Bells

Columbia/Sony

Betyg: 6

 

Verkligen inte märkvärdig. Ändå svår att helt avfärda, släppa taget om. Kanske ligger svaret i skivans känsla av oåterkalleligt uppbrott – att ge sig ut i det okända är ofta befriande men i än högre grad skrämmande. Det hörs här, både på gott och ont.

Bland det mest sympatiska med albumet som The Shins-sångaren James Mercer spelat in tillsammans med allestädes närvarande producenten Danger Mouse är att det är så anspråkslöst. Man hade väntat sig att en indiestjärna på grönbete ihop med en omsusad ljudkreatör skulle ta chansen att ta ut svängarna, att larma och göra sig till, hävda sig. Men Mercer och han som egentligen heter Brian Burton väljer en helt annan väg.

Förutom en del pseudotrippade soniska inslag håller duon tillbaka föredömligt. De prioriterar elegans och stämningar före publiktillvänd omedelbarhet. Ljudbilden är möjligen klinisk i överkant, oavsett om Broken Bells ägnar sig åt apokalyptisk gitarrock, drömsk Beatles-pop eller småputtig electro låter nästan allt samma. Det är snyggt, men också lite… orkeslöst.

Eller så här: Vid en ytlig betraktelse är skivan stiligt genomförd från början till slut. Lyssnar man några fler gånger nås man snart av insikten att ska någon ro i land en så här tydligt tillbakalutad idé krävs en mindre okarismatisk sångare och ett mer profilstarkt låtmaterial. Om de inte har ambitionen att driva runt i det okända i all framtid borde Broken Bells nästa gång försöka våga göra mer av det som de redan har. Vi vet att de kan men inte riktigt vad de vill.

PIERRE HELLQVIST

2010-03-23