Ikonika: Contact, Love, Want, Have
IKONIKA
Contact, Love, Want, Have
Hyperdub/Border
Betyg: 7
Den mörkerälskande dubstep-organismen har frodats i åtminstone ett halvt decennium nu och tycks inte det minsta beredd att dö, trots många sådana förutsägelser – men det är inte heller så att den på riktigt allvar träder fram i strålkastarljuset. Kanske trivs den, och funkar, bäst i underjordiskt halvdunkel.
Likafullt känns det som att det är nu det borde kunna hända, att någon bryter vallen mot den bredare publiken, rider vidare på den våg som främst Burial var med om att driva fram.
Våren 2010 har i vilket fall sett, och inväntar, en rad tunga släpp från tongivande dubstep-akter. Scuba kom just med ett urstarkt album. Starkey släpper ett i dagarna. Skream har ett hett efterlängtat på gång. Och så då denna Ikonika, eller mer vardagligt Sara Abdel-Hamid, som ju bryter ett par barriärer bara genom att vara den hon är: kvinna (bland genrens idel kutryggiga män och pojkar) och förvisso London-bo sedan födseln men dotter till egyptisk respektive filippinsk invandrare i en för övrigt rätt homogent blekhyad sfär.
Om nu sådant alls är relevant. Musikaliskt är det definitivt inte det. Ikonikas lekfullt synthiga musik ger inga ledtrådar ditåt alls, de rötter hon glatt anspelar på handlar helt om gammal TV-spelsmusik, tidig Detroit-techno och electro, new wave, Goldie-aktig drum’n’bass, nutida grime och förstås annan dubstep.
Eller »synth, bass & boom« som det så träffande sammanfattas i hennes Twitter-info-ruta.
»Contact, Love, Want, Have« är en högst varierad historia, från den ystert blippiga »Idiot« via den utpräglat dramatiska »Fish« till den rytmiskt hetsiga »Psoriasis« (hur hon kom fram till den titeln undrar man ju). Bäst är hon när lyckas sammanföra det där lekfullt melodiska med tung, smäktande, medsugande dramatik. Som »Video Delays«, vars tunga rytmer och svepande synthar är ordentligt mäktiga. Eller »Yoshimitshu« som faktiskt känns lite som en dubstep-remix av något vintagespår med Jean Michel Jarre.
På några spår tillåts lekarna med old school-digitalt Nintendo-sound dominera för mycket, det slår över och blir tramsigt, men på det stora hela både imponerar och fascinerar Ikonika både som egensinnig ljudproducent och låtmakare. Men jag vill nog inte gå så långt som den brittiska musiktabloiden NME gjorde i en osedvanligt styltig men sedvanligt fyndig slutkläm: »One small dubstep for man, one giant leap for experimental UK club music.«
PATRIK LINDGREN
2010-05-04