The Hold Steady: Heaven is Whenever

THE HOLD STEADY

Heaven is Whenever

Vagrant/Rough Trade/Border

Betyg: 6

Livet. Vi har det en gång. Det kommer aldrig åter. Människor får uppleva det på så olika vis – allt beroende på nationalitet, klass, religion, kön, hudfärg, sexuell läggning, uppväxt, uppfostran och omgivning. Av viss betydelse kan också tur eller otur vara, likaså förstås om man är skärpt eller allmänt klantig, om man är född med guldsked i mun eller med Månen i Väduren.

Ödet, om man så vill.

Craig Finn, ordintensiv textförfattare och sångare i det till stora delar Minneapolis-bördiga Brooklyn-bandet The Hold Steady, är i sin närapå konsekvent återblickande lyrik väldigt bra på att beskriva människor på väg från ett öde till ett annat. Halvvägs till himlen eller halvvägs från helvetet. Halvvägs ute ur ungdomen, halvvägs in i vuxenvärlden. Halvvägs mellan sex, droger och punk’n’roll-eufori och djupt inristad katolsk skuld. »We’re good guys but we can’t be good every night/Father I have sinned, and I want to do it all again tonight«, som texten går i »Our Whole Lives«, en av de bästa låtarna på bandets aktuella femte album.

Sedan vi senaste hörde av dem, på 2008 års »Stay Positive«, har kvintetten blivit kvartett i och med förlusten av pianisten Franz Nicolay. Hans E Street Band-minnande klangspråk är saknat, att gitarristen Tad Kubler här och var ger sig på tangenterna är ingen fullgod ersättning. Ändå ska bandet ha all heder för att de äntligen försöker ta sin osmidiga betongblockrock vidare, »Heaven is Whenever« är deras musikaliskt mest varierade skiva. Det bedårande öppningsspåret »The Sweet Part of the City« lovar visserligen mer av stämningar och nytänk än vad som sedan infrias. Men så verkar det här med att bara komma halvvägs vara The Hold Steadys öde.

PIERRE HELLQVIST
2010-05-04